Underbar text från Cancerland
Om detta har hon skrivit en roman. Eller är det en roman? Ja, den är i alla fall skriven i tredje person.
Det blev en bra bok.
En hemskt bra bok!
Det tycks finnas en svensk författartradition att kanske skriva som bäst, när man måste behandla det allra svåraste, döden, i vissa fall – den egna döden.
Jag tänker bland annat på Lars Hagströms Livet även om jag dör och Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna. Två litterära pärlor som båda tillkom under författarnas sista förtvivlade år i livet.
Nu dör inte Klingspor, boken försöker beskriva vad som sker mellan sjukbeskedet, till dess behandlingen visar sig fungera, och därför är möjligen parallellen inte riktigt rättvisande, men faktum kvarstår; här är en i raden av författare som verkligen förmår leverera när det är skarpt läge.
Klingspors roman är inte bara ett högst personligt aktstycke utan också ett försök att ge svar på de allmängiltiga frågorna: Vad händer med en människa när hon får ett cancerbesked? Vad innebär det att få en biljett till Cancerland? Ger man sig ut på stan och vrålar: Jag har cancer! som huvudpersonen i Peter Greenaways film Arkitektens mage eller borrar man sig inåt, nedåt?
Klingspors väg blev den introspektiva, kantad med jävlar anamma och humor. Så här skriver hon på ett ställe:
”Förut låg hon på rygg i sängen och läste DN. Naken med bara bröst. De brukade ligga där och puta mitt i kultursidorna. I debatten om feminismen och dyra handväskor muttrade brösten upprört, kurade häpet över rikedottersargumenten, brösten stack upp sina skära nosar på essäsidan och satte teoretiska resonemang i snårig språkdräkt på plats.”
Självfallet stryker ett hungrigt svårmod också över de här sidorna. Ångesten tuggar på. Dumt vore väl att tro annat. Men den övergripande känslan i boken är hela tiden hoppfullhet. Jag ska tammefan knäcka döden, liksom! Imponerande.
Den här underbara texten spänner över dryga 90 sidor, sedan tar ungefär lika många sidor Klingspor- bilder vid.
Mobilkamerabilder som då åtminstone lämnar mig relativt oberörd, men det säger kanske mer om mig än om Klingspor. Skriva kan hon i alla fall, det är ett som är säkert.
Ett reportage från dödszonen borde inte kunna bli så underhållande, eller muntert. Egentligen. Men så är det bara.
Per-Axel Svensson
