Två fattiga rumäner som talar polska – både roar och oroar

Gina till sin 4-åriga son som hon glömt hämta från dagis några dagar tidigare, hon fick nämligen underhållet och festade upp det i stället. Parcha för att han har en roll i en tv-serie och måste hinna till nästa tagning annars mister han jobbet. Ingen av dem vet riktigt hur de träffats och vad de upplevt tillsammans de har dock kommit på att de kanske lättare skulle få lift om Gina såg gravid ut så hon har en kudde på magen.

Det första paret de får kontakt med vägrar bestämt och den näste hotas med kniv innan han tar upp dem för att lämna av dem vid krog någonstans. Nästa som tar upp dem är ordentligt berusad, har inte linserna på så hon ber dem säga till om det kommer någon mötande bil.

Allt detta sker på en mycket mörk scen och publiken sitter längs tre av sidorna i bakgrunden rullar filmen av landskapet de passerad, tror jag, då jag sitter på ena sidan och endast vagt uppfattar detta. Karin Linds scenografi och inventarier är enkla men effektiva bilen symboliseras av en ratt som vid nästa lift kompletteras med att ritas upp med vit krita på det svarta golvet. För övrigt är det bred vit tejp som används förutom ett par pallar, några väskor och en röd och en grön peruk. Som helhet är det effektivt.

Av skådespelarna är det Daniel Larsson som vitaliserar föreställningen, han förvaltar sin roll mycket väl. Sanna Hultman känns först helt närvarande när hon skäller ut Parcha, får representera alla män hon tvingats ligga med för att försörja sig. Kim Lantz fyller väl sin roll med ilska, paranoia och allmänt missnöje. Elisabeth Göransson lever upp som den fulla föraren för övrigt känns både hon och Anders Granell väl vaga i konturerna.

Två fattiga rumäner som talar polska är en intressant pjäs som både roar och oroar. Den ger bilden av ett folk i ett samhälle vars sökande efter rätt väg mellan två system vållar en allmän vilsenhet.