Trovärdighetsproblem i mysputtrig deckare
En fiskare i Limhamn böjer sig över relingen i soluppgången och hittar en kropp i vattnet. Det är det sargade liket av Osman Faqiri, flykting från Afghanistan, som flyter där.
Han är inte vilken flykting som helst: Osman Faqiri och hans familj har varit en stark symbol för flyktingkampen inom det nya politiska partiet Humanistiskt alternativ, som startats av flyktingvänner i Malmö.
Är det högerextrema krafter som slagit till?
Det frågar sig Malmöpolisen först av allt.
Men som alltid i deckare är ju inte lösningen så enkel som polisen först tror.
Huvudpersonen i Mikael Bergstrands kriminalroman heter Leyla Abdallah och är en ung, ambitiös journalist på den stora tidningen i Malmö. Hon har gjort en snabb karriär efter några viktiga avslöjande reportage och älskar sitt jobb. Som politisk reporter bevakar Leyla partiet Humanistiskt alternativ och inte minst den karismatiska ledaren Josefin Mjörner, en pensionerad folkälskad filmstjärna av internationell dignitet. Leyla råkar av en slump vara på plats hos Josefin Mjörner när beskedet om Osman Faqiris död kommer, och blir indragen i händelserna.
Ytterst handlar Låt barnen komma till mig om föräldrar, barn, ansvar och svek. Man kan förstås strunta i det, det är jakten på Osman Faqiris mördare som driver handlingen framåt. Parallellt löper berättelsen om en mystisk, udda, kvinna som går med i Humanistiskt alternativ och börjar kräva sin plats såväl i människors liv som i intrigen.
Jämfört med mer hårdkokta samtida deckarförfattare som Stieg Larsson eller Jens Lapidus framstår Mikael Bergstrand snarare som mysputtrig.
Hans språk är lugnt och funktionellt utan utsvävningar, det finns bara där för att bära handlingen framåt. Hjältinnan Leyla Abdallah är en schysst tjej, inte sådär störig som Larssons Lisbeth Salander eller ens Liza Marklunds Annika Bengtzon. Poliserna som utreder Faqiri-fallet är också ganska helylle och berättelsen har inga detaljerade våldsskildringar.
Brist på ultravåld tycker jag personligen är en fördel i en deckare, det är snyggare och smartare än splatter- och tortyrorgier.
Ändå blir Låt barnen komma till mig lite väl ofarlig i slutändan. Trovärdigheten skevar, och vissa av bokens grundförutsättningar är svåra att köpa. (Jag kan inte förklara mig bättre än så om jag inte ska avslöja för mycket och förstöra eventuell läsning av boken.)
Persongalleriet är intressant – egentligen – men läsaren kommer sällan tillräckligt nära. Detta trots att Mikael Bergstrand kliver in och placerar berättarperspektivet inifrån en massa olika personer, från Leyla till fiskaren som hittar liket.
Mördarjakten är i alla fall spännande, för visst undrar läsaren hur det ska sluta.
Malmömiljöerna i texten är en annan styrka. De visar att författaren kan sin stad. Allra bäst är skildringarna av tidningslivet, fångade på pricken, som när en äldre man uttalar sig om fotografens fina dyra kamera med alla fotografers hatkommentar: ”Det måste bli bra kort om man har en så dyr apparat.”
Lena Kvist
