Trögflytande debutroman

I sin betraktelse Leo­pardens hjärta jämför Claes Hylinger leoparden med författaren. De har, påstår Hylinger, båda ett för litet hjärta i förhållande till sin kroppshydda och måste därför, eftersom de lätt blir trötta av denna obalans i naturen, satsa allt på ett språng, som om det misslyckas blir fatalt. I författarens fall en litteratur som mal på tomgång, i leo­pardens – hungrig till sängs.

Stefan Spjut lär ha skrivit på sin debutroman Fiskarens garn i nitton år, kanske är det därför den känns så trögflytande och oengagerande. Historien om den dysfunktionelle fiskargubben Gösta Blombeck förvånar mig. Jag frågar mig vad Spjut egentligen vill med sin bok om denna människospillra som framlever sina dagar i yttersta armod ute i havsbandet. Jag söker förtvivlat efter någon tendens eller idé med beskrivningarna av den stackars enslingen i ett gammalt fiskartorp utan vatten och elektricitet. Ska det föreställa robinsonad, en Kaspar Hauser-variant, civilisationskritik, eller vad?

Blombecks enda kontakt med yttervärlden, frånsett den han får via sin batteriradio, är när han ror över till grannen Alvar Löt och hämtar vatten ur dennes gårdsbrunn samt avyttrar lite fisk. När Löt slår ihjäl sig och de nya grannarna inte vill släppa till brunnen, än mindre köpa fisk, är undergången bara ett stenkast bort. Och den blir våldsam, så mycket kan avslöjas.

Stefan Spjut, litteraturkritiker på SvD, är förstås en god hantverkare, konstigt vore annars; språk, en knapp idiomatisk skärgårdsprosa, och romankomposition är oklanderliga, Torgny Lindgren kunde inte gjort det bättre, men frågan är om ett ödesdrama om en anakoret ute på skäret är det mest intressanta man kan läsa om i Sverige 2008?

Per-Axel Svensson