Tåg, sex och nostalgi

Men när jag plockade upp nyutgåvan av Rädd att flyga och insåg att jag valt att sitta och läsa just den boken på tåget mellan Borås och Stockholm kändes det ändå rätt pinsamt. Jag vinklade omslaget så att ingen skulle se, och vände mig lite utåt mot sågen i Borgstena och skylten Wasa Trikå AB. Sedan ångrade jag mig och rätade på boken och nacken igen. Och?

Några av er som läser det här förstår nu ingenting. Ni är förmodligen rätt unga, eller bodde på en öde ö under 1970- och 80-talen.

Ni andra förstår precis varför det kan verka lite utstuderat att läsa Rädd att flyga på tåg.

Det som alla minns av nutidsklassikern, som gavs ut första gången 1973 är den sexuella fantasin om främlingen på tåget, fantasin om ”det knapplösa knullet”. Det knapplösa var ett jämställt sexmöte med någon man aldrig skulle träffa igen. Det var en symbol för kvinnlig sexuell frigörelse som den aldrig beskrivits förut. Knapplöst betydde hastigt, fritt från ånger och skuld och var det friaste och renaste som fanns. Boken sålde i tjugo miljoner exemplar.

Om en kvinna hade Rädd att flyga på nattduksbordet visste en man att han skulle få tur, som Jong själv skriver i sina memoarer.

Jag läste den första gången som tonåring på 1980-talet och den gjorde enormt intryck på mig och mina tjejkompisar. Kanske större intryck än någon annan bok. Min kompis Titti påbörjade en egen roman som handlade om vårt tjejgäng och hette Den knapplösa generationen. (Anslaget var mycket djärvt men vi var bara gymnasister och kände inte så många män så jag tror bara att det räckte till 17 handskrivna sidor.)

Ja, ni hör ju själva. Precis sådan här blir man av att läsa Erica Jong. Man får lust att berätta pinsamma saker för främlingar, som om det vore sent på natten och man satt i en hotellbar i en stad man aldrig varit i förut.

Det var de sexuella tågfantasierna och ett satiriskt kapitel om toalettarkitektur i olika länder – väldigt roligt skrivet, varje gång jag har varit på en tysk toalett sedan dess har jag tänkt på Erica Jong – jag mindes mest från första läsningen av Rädd att flyga.

25 år senare är det fortfarande en rolig, arg och svängig bok, det bästa tågsällskap man kan tänka sig.

Språket är enkelt och okonstlat, intrigen inte så mycket att ha. Men energin – och humorn.

Första gången jag läste hade jag aldrig hört talas om Woody Allen, men nu är det honom jag tänker på oavbrutet under läsningen. Det finns mängder av kopplingar mellan Allen och Jong: humorn, relationslängtan och -skräcken, viljan att leva intellektuellt konstnärsliv. Den oblyga självupptagenheten, de underbara galna New York-judiska familjerna. Folk är sådär amerikanskt östkustintellektuella och refererar nonchalant till Proust, Joyce och Strindberg. Och terapiältandet! Bara inledningsmeningarna i Rädd att flyga: ”Det satt hundrasjutton psykoanalytiker på Pan American-planet till Wien. Jag hade behandlats av minst sex av dem.”

Det är bara det att Woody Allen är man och Erica Jong kvinna. Det innebär att Jongs berättelser kommer att tolkas som att de handlar om kvinnor och Allens om människor. Vad känner män som läser Rädd att flyga? Kan de förstå Isadora Wing – på samma sätt som kvinnor läste och identifierade sig med Kerouac eller Lundells hjältar – eller läser de boken som ett galet vykort från Landet-på-andra-sidan? Jag tippar det senare.

Romanens huvudperson Isadora Wing är en 29-årig judiskamerikanska som redan är inne på sitt andra äktenskap. Hennes första make blev schizofren och som någon sorts kompensation för det gifte hon sig sedan med en psykiater. Hon ägnar sig åt doktorandstudier i litteratur och undervisar, men blir på det stora hela försörjd av sin make. Vad hon vill mest av allt är att skriva och leva fritt. Hon längtar både efter ensamhet och efter andra män efter fem år i äktenskaplig trohet.

När hon flugit till Wien med sin make för psykiaterkonferens träffar hon den brittiske psykiatern Adrian Goodlove. Hon blir blixtförälskad och kan inte låta bli att dra iväg från konferensfesten med honom, fastän hennes make ser och lider. Romanen rör sig sedan mellan nutid – där Isadora slits mellan maken och Adrian – och tillbakablickar på familjeliv, uppväxt och gamla älskare, allt pudrat med kvinnopolitiskt upprorspulver.

Erica Jong skriver att all självbiografi är fiktion och all fiktion är självbiografi. Isadora Wing har definitivt mycket av författaren själv i sig. Boken hade aldrig blivit en sådan succé om Jong inte också varit den person hon skrev om: den frihetslängtande kvinnan som var lika självupptagen som de stora manliga konstnärerna.

Samtidigt som Norstedts ger ut Rädd att flyga ger de ut Erica Jongs memoarbok Förföra demonen – att skriva för livet. Ska man alltså tolka den som fiktion? Snarare som en version av historien.

Den är ärlig och bitvis chockerande, allt enligt Jongs credo. Hon tecknar ingen rosamålad bild av sig själv utan erkänner att hon pinsamt nog fortfarande ältar att en manlig tongivande kritiker kallade henne mammutvulva, och att det har varit svårt att leva upp till bilden av Erica ”det knapplösa knullet” Jong. Hon berättar om sina tillkortakommanden som mamma, fru och familjemedlem och om hur hon ständigt förråder alla i sin närhet genom att skriva om dem. Till exempel matlagningsikonen Martha Stewart, vars man Erica Jong låg med.

Författarromantiken blir lite ansträngd ibland. Hon skriver att hon likt Henry Miller lever och är beredd att dö för ”diktamen”, när orden slår kullerbyttor av sig själv och det känns som om man varken skriver eller tänker själv utan tar gudomlig diktamen. Tja.

Hennes framgångar har varierat. I perioder har hon saknat pengar och hon upprepade aldrig succén med Rädd att flyga. Samtidigt är memoaren en överlevares historia. Hon har kanske inte kontroll över sitt liv, men hon står vid rodret och styr så gott hon kan. Inte ens när hon som ung suger av en gammal snuskig förläggare framstår hon som ett offer.