Synd på ett så gott romanuppslag

Det finns ingen mer beprövad och väl fungerande romanstrategi än att låta en enskild människas öde vävas samman med ett större socialt skeende. Möjligheten till identifikation och medkänsla med en huvudperson i ett gränstillstånd i livet samverkar effektivt med det tidigmoderna romanprojektets credo, att ställa problem under debatt. Det är sådana väl upptrampade stigar som Per Planhammar beträder i sin nya roman Blekaste aning, där han låter en kvinna mitt i livet efter en dyster skilsmässa återförenas med en ungdomskärlek som drar in henne i en verksamhet där man under humanitetens täckmantel ägnar sig åt människosmuggling.

Det här ger underlag för en resa som sträcker sig från det välmående och främlingsfientliga villaområdet Vellinge utanför Malmö till ett av smuts och brutalitet präglat grekiskt kvinnofängelse. Ann Stjärnvik som är forskare vid högskolan i Malmö ger upp den karriären och följer John, som blivit präst men tröttnat på begravningskaffe och andra tjänstens rutiner för att i stället ägna sig åt att hjälpa fattiga människor att ta sig in det för flyktingar alltmer svårtillgängliga Europa.

För att en roman som behandlar ett socialt problem ska bli trovärdig krävs att författaren har både djupa kunskaper om problemet och förmår att genom sina personer gestalta de etiska dilemman och komplikationer som hör dit. Det krävs också att personerna görs levande, att deras val och våndor kan upplevas som äkta och därmed ha en räckvidd utöver dem själva och bokens pärmar.

Här tycker jag att Blekaste aning brister, den ofta tragiska och mycket komplicerade frågan om hur människor flyr från krig, förtryck och fattigdom och hur de europeiska länderna bemöter dem som kommer blir inte alls behandlad och belyst genom bokens karaktärer, samtidigt som dessa karaktärer känns skugglika, livlösa och modellerade på fasta klichéer.

Ann Stjärnviks man är kommunalpamp och besover hemhjälpen och sätter på sin unga praktikant. Ann själv tycks egendomligt likgiltig för sitt eget öde, hon har en glödande kärleksaffär som ändå framstår som opassionerad, hon resonerar vackert om livet, men lever det med en passagerarattityd som verkar närmast bisarr med tanke på vad hon går igenom. Hennes nya kärlek John blir en egendomligt sluten och bortvänd figur, ändå ligger ett tungt moraliskt predikament på honom, de motiv han har för att engagera sig i människosmugglingen och vilka hans huvudsakliga drivkrafter är, pengar eller humanitet.

Per Planhammar skriver fint, med många täta och träffande bilder, men det händer lite för ofta att de blir självändamål och överdekorativa. Ändå är det i enskilda situationers förtätning han skriver som bäst, mer än i det episka flöde där han kunde få läsaren med sig i en historia som skulle kunna varit gripande och tänkvärd. Varje roman måste givetvis ha en grundkonstruktion, en struktur, men det betyder inte att den ska kännas konstruerad. Det tycker jag att Blekaste aning gör, och det är synd på ett gott romanuppslag.

Christian Swalander