Svart komedi med hallonsmak

Det smakliga bäret väcker en del associationer, bland annat när någon i pjäsen säger sig drömma om döda barn under en hallonbuske. Möjligen har Blom också öppnat en förbindelse till den bekanta dikt av Edith Södergran som talar om hemligheten under hennes hallonbuske, den som gränsar till kyrkogården.

Hur som helst är döden en viktig ingrediens i skådespelet, inte minst som avslöjare av såriga relationer, tillknäppta aggressioner och annat elände från det förflutna. Som ackompanjemang till och illustration av personer och stämningar deltar i hög grad en trio, som spelar Anders Nygårds folktonsinspirerade kompositioner. Trion, Dödsorkestern kallad, sitter lämpligt nog uppallad på vad jag tror vara en komposthög.

Scenografen Anna Sigurdsdotter har skapat ett scenrum, isande i sin opersonlighet som vi föreställer oss ett sjukhem. Här ligger en mor i koma sedan många år, och nu tycks dödsstunden närma sig. Hennes tre medelålders barn finns samlade hos henne, så småningom tillsammans med överraskningen Kent från Dalarna.

Så rullar handlingen på med sitt innehåll av skuld och misstänkliggöranden, chockerande upptäckter i det förgångna, hätska uppgörelser och länge tillbakahållna anklagelser. Men bortsett från ett par oväntade händelser i skådespelet, något som naturligtvis inte bör avslöjas här, framstår avtäckandet av familjelivets brister och andliga misär knappast som oväntade. De för scenkonstens del ganska konventionella familjära skröpligheterna som dras fram i ljuset ligger farligt nära klichéernas ytlighet. Likaledes suger Blom lite väl länge på slutscenen med effekt av onödig långdragenhet.

Trots ämnets allvar bjuder pjäsen dock på många komiska poänger, föredömligt förvaltade av skådespelarna. Överhuvudtaget gör dessa en berömvärd insats.

Maria Bloms regi har uppenbarligen tryckt på kroppens möjligheter att karakterisera. Tanja Lorentzon är scenens rörligaste i sin gestaltning av ena dottern Hedda. Hon flänger runt med yviga gester, forcerad i både tal och plastik, kanske för att hålla tillbaka sin smärta. Motsatsen är brodern Pontus. Andreas Rothlin Svensson presterar här övertygande stillaståendets svåra konst och traskar framåt mestadels enbart på uppmaning. Fåmäld och med totalt intetsägande mimik därtill, och han har skapat ett högst trovärdigt uttryck för brodern som inte alls vill vara med här.

Som den andra dottern Klara skrider Julia Dufvenius fram som vore världen en enda stor catwalk, och när hon stannar upp intar hon medvetet en raffinerad position av contra posto.

Höggradig självkontroll således, utom när ilskan avslöjar en besvärande vulgaritet. Sann och uppriktig rakt igenom är däremot Johan Holmberg i rollen som Kent. Med sitt dalmål och tyngd i kroppen inkarnerar han tryggheten.

Och budskapet kanske är döden som söndrar och försonar? Alltnog – dess styrka ligger i komiken och skådespelarnas insatser.

Bo W Jonsson