Sunset Boulevard – en solklar musikalsuccé

Solen har sedan länge gått ner över stumfilmens stjärnor som tvingas leva i skuggan av sin forna stjärnglans. Filmmakaren Billy Wilder fantiserade då kring hur livet kunde te sig i de magnifika lyxvillorna som fanns kvar, och uppfann Norma Desmond. En stumfilmsstjärna som slängts ut från filmvärlden när talfilmen tog över. 1950 presenterade han den flerfaldigt oskarsbelönade film som finns i bakgrunden till Göteborgsoperans uppsättning av Sunset Boulevard, nu i musikalens skepnad sedan 1993 och signerad Lloyd Webber.

Projektorn rullar igång och man skulle kunna tro att man är på bio innan spelet börjar.

Temat känner vi igen från Singin’ in the Rain, men här mer som ”film noir”med en cynisk och dyster världsbild som Göteborgsoperan storartat förenar med den nya tidens sorglöst brokiga och frigjorda livsstil. Som alltid och i alla sammanhang är det övergångarna som utgör problemen, och när Normas motspelare Joe Gillis dyker upp tror hon sig ha funnit en väg ut ur den mörka ensamhet hon befinner sig i. Efter en försiktig entré bränner det till ordentligt i Surrender. Backman och Eskilsson finner varandra på scenen och divans makt över den misslyckade manuskriptförfattaren står sig kvällen ut. Det är skådespeleri och sång på hög nivå.

Ur orkesterdiket strömmar fullödig och levande musik i magnifika tolkningar. Lloyd Webber har här i mitt tycke visat sin bästa kompositörssida när han låter Norma följas av närmast klassisk symfoniorkestrering som i With one look eller As if we never said goodbye, medan Joe och hans gäng dansar till jazziga storbandstoner eller salsans glada rytmer som i Arties home party. De kraftfulla dissonanserna mot dramats slut när Normas dekadens var lika tydlig som hennes falska fantasi om att åter få stå på scenen, vittnade om musikens egen tolkningsförmåga. Här gjorde bleckblåsarna en stark insats. Alla dessa omväxlande stämningar får var och en blomma fullt ut föreställningen igenom, och när dansarna i livfull koreografi och färgsprakande kostymer tar plats på scenen känns det som om taket skulle lyfta. Och det är riktigt kul med dansande ”scenarbetare”.

Att det är ett proffsigt team med internationell bakgrund som står bakom denna uppsättning är uppenbart. Göteborgsoperans scen har också de tekniska förutsättningar som krävs för att ta fram de storslagna scenerna som t ex sängkammarscenen och filmstudions enorma rymd.

På scenen illustrerades också hur det gick till att filma en biljakt på 50-talet. Lite långsamt kanske, men desto mer informativt, liksom den överdrivna dekadensen i Normas hem som krävt sin scenograf för att få den rätta effekt. Detta gäller också ljussättaren som kontrastrikt förstärkt hollywoodlivets både mörka och ljusa sidor. Om något skall klandras skulle det vara den svenska översättningen, som inte nådde några högre höjder. Men sången och musiken var desto bättre artikulerade.

Med denna uppsättning skriver Göteborgsoperan solklart in sig i den internationella musikalgenren.

Helen Axelsson