Stort blåst av Lindberg

En välkomponerad meny med romantik, eldiga rytmer och svensk modernism. Stumma välpolerade motorcyklar som dekoration och ett förebud om vad som komma skulle.

En mjuk inledning med Webers Oberonuvertyr, drömsk naturlyrik läckert presenterad i stråk och träblås, intressanta moduleringar av kända teman. Borås Symfoniorkester var som vanligt stimulerad av jubileumssäsongens ständige dirigent Joachim Gustafsson.

Temperaturen steg dock ännu ett snäpp när kvällens gäst, världsartisten Christian Lindberg sprang in på scenen och intog den fullständigt med sin sprittande energiska kropp och en sprudlande musiklust i Davids Concertino. Gustafsson anger ett friskt tempo och solisten ansluter med en sammetslen röst. Men så kadensen skriven av mästarviolinisten David, fullt spelbar på violin, men att höra dessa snabba löpningar från en trombon, det var stort!

Andra avdelningen, när publiken sett sig mätt på de blänkande fordonen, inleddes med de Fallas Rituella elddans ur Kärlekens trollmakt, det stämningsfulla oboesolot och så den suggestiva pulseringen i kontrabas och cello, mycket välspelat. I Chatjaturians Sabeldans vred dirigenten upp tempot några varv, en antydan till arytmi dök upp, men denna dans var välplacerad inför Lindbergs återkomst, nu stående på en av motorcyklarna i ett triumfvarv runt parketten och så ett vigt hopp upp på scenen och omedelbart fullt ös i Jan Sandströms Motorbike Odyssey. Enligt uppgift det 646:e framförandet av Lindberg, tidigare endast med de stora symfoniorkestrarna runt världen. Med koreografiska inslag och den egna rösten interfolierande framkallade trombonen ljuden av virila motorer, krokodiler, fåglar, didgeridoo, allt med en häpnadsväckande frenesi och en fabulös virtuositet. I ett extranummer lade han en lugnande hand på den nu upphetsade, fotstampande och visslande publiken, stående applåd hade varit befogad.

Jan-Axel Axelsson