Sorterar det förflutna skickligt men rörigt
Likt Ahlström själv är romanens Jag exilgotlänning. Bokens huvudkaraktär (Jaget) är lite över 20 år och återvänder från fastlandet till Gotland när hans mamma gått bort. Han ska rensa i huset. Och bland minnen, bråten och bekanta. Men lika mycket i sig själv.
Han möts upp av en av sina bästa barndomsvänner, Jonas, som lovat att hjälpa honom. Föräldrahemmet är redan sålt och det återstår egentligen bara att sortera ett liv. Bara. Vad ska slängas, vad spara? Vad kasta, vad bränna?
För huvudkaraktären (som jag faktiskt aldrig finner något namn på, trots att jag letade igenom boken efter att jag läst ut den) handlar sorterandet inte bara om att sortera just sin mammas gamla saker och sina egna minnen. Det kommer lika mycket att handla om att sortera och göra upp med något annat som förändrats till det sämre. Det sämre i Jagets ögon. Gotland som samhälle är förändrat. Förpestat om man ska tro Jaget. Han lämnade det, men minns det med ett barns oskyldiga blick då mycket var ärligt, fantastiskt och beständigt. Så är det inte längre. Historierna, och lögnerna, lever visserligen kvar men kvarterskrogen är stängd åtta månader av årets tolv.
Huvudkaraktären möter även en ny bekantskap på ön, Maria, som är sommargäst och granne. Hon är manodepressiv och medicinerar. De två finner varandra mer och mer, faktiskt i samma takt som Jaget och vännen Jonas glider allt längre ifrån varandra. När de till slut möts under huden, har Jonas övergivit Jaget. Lämnat honom.
För Jaget blir insikten om den förändrade barndomsvärlden våldsam. Han tar själv till våld som uttryck och som läsare blir jag vid flera tillfällen överraskad över hans beslutsamhet. Han rör sig visserligen stadigt neråt men när han väl exploderar sker det så plötsligt och liksom spontant. Det är svårt att hinna med i svängarna helt enkelt. Bokens tempo är ganska snabbt vilket passar bra. Som läsare förstår man att huvudkaraktären befinner sig i någon slags chock över sakernas tillstånd och handlar i affekt. Och sådant kan inte planeras. Inte heller i en roman om känslan ska förmedlas effektivt.
Nutid och dåtid vävs samman i romanen. Det är skickligt gjort, men ibland irriterar det mig eftersom jag då och då måste bläddra tillbaka för att kolla var jag egentligen är. Är det nu, eller då när huvudkaraktären var tonåring. Även om förvirringen stundtals stör mig är den elegant. Så den förlåts snabbt. Tillbakablickarna ger också viktiga ledtrådar till vem Jaget är. Till hans historia och varför han har så svårt att bara låta livet gå sin gång. Däri ligger nyckeln till läsningen.
