Skyttes väg till Gud

När Göran Skytte på 90-talet intervjuade olika kända personer i sin teveserie ”Skytte”, upptäckte han något oväntat. Namn som Ingvar Kamprad och Lill-Babs Svensson fick visserligen ”skyhöga” tittarsiffror, men siffrorna blev ”flera hundratusen” större, när gästen i programmet hade en ”andlig inriktning” som Ma Oftedal eller Lennart Koskinen.

Vad var det som så hade undgått de ”kompakt” sekulariserade media? Var tittarna kanske ”svältfödda på andlighet”.

Skytte var det själv. Jesus hade varit en av hans hjältar i tonåren. Senare drogs han in i vänstervågen och fann det ärligast att gå ur kyrkan. Men i början av 90-talet gick han till kyrkan igen, det vill säga när ingen var där. Det var 25 år sen sist. Och han började be. Han ville absolut behålla det nya för sig själv. Han skulle inte fråga intervjuoffren: ”Tror du på Gud?” och dessutom riskera att bli ”stolleförklarad” i journalistkåren.

Men han börjar fråga just det. Och efter att ha kalfatrat Ulf Ekman känner han: ”det finns en helt annan värld än jag är van vid. Från och men nu visste jag att det fanns en längtan hos mig att bli kristen.” Inte så att han går med i Livets Ord, men en vändpunkt blev det.

I Skyttes bok Omvänd får vi stanna vid några kontroller i hans orienteringslöpning hemåt Gud. Fast alltmer kommer han att se det som att det är från Gud initiativet utgår.

En sådan kontroll var en retreat på S:t Davidsgården i Rättvik 1995. Efter den retreaten kunde han säga till sig själv med övertygelse: ”Jag tror på Gud och jag är kristen.”

Samtidigt går Skyttes nya äktenskap i kras trots förböner och vad han sett som ett ”tecken” från Gud på motsatsen. Tvivlet börjar gnaga, men han inser att det är orimligt att ”lägga skulden på Gud”. Misslyckandet beror på honom och hustrun.

Längre fram fördjupas Skyttes insikt och han citerar en liten skrift av professor Owe Wikström: En liten vägledning till nåden. ”Ju mer en människa försöker närma sig kristen tro ser hon att Gud inte alls (Skyttes kursivering) är vad hon tidigare tänkte sig: en tröstare eller en förklaringsprincip.” Efter hand inser människan hur lite hon inser av Guds hemligheter.

Mötet med förre ärkebiskopen K. G. Hammar blev viktigt, men ”det var något som inte stämde helt”. Skytte är nu välkommen i det kyrkliga etablissemanget men finner att där löper han risk att förlora sin tro. I en kort kyrkohistoria i boken skildrar han kyrkans groteska politisering. Han kommer i kontakt med ”dissidenterna” inom kyrkan, förtryckta, marginaliserade, en del av dem motståndare till kvinnliga präster.

Här möter han ibland ett djup, en lärdom, en fromhet som imponerar på honom. Själv är han för kvinnliga präster men finner ändå en andlig hemvist i S:t Laurentiistiftelsen i Lund, där prästen Bo Brander blir både själasörjare, vän och biktfar. Samtal med honom leder också fram till boken Ett år med Jesus som väckt intresse vida omkring.

Skytte kallar sig inte ”frälst” men ”omvänd”; omvändelse är en process, något som pågår hela tiden.

Omvänd är en rättfram reportagebok. Jag läste den med stigande intresse och sympati. Den har ett stort mått av öppenhet och ärlighet. Det personliga priset för sådant är högt. Men så är det inte heller utan risker att läsa boken om Skyttes väg.

Kjell Andersson