Skickligt, Nesser!
Håkan Nesser tillkännagav sina planer att skriva tio romaner om van Veeteren och poliskollektivet i Maardam, ett mål som han nådde för några år sedan. Kriminalinspektören Gunnar Barbarotti ska vi få möta i fyra, har författaren lovat. Berättelse om herr Roos heter det tredje numret i serien, varför slutet närmar sig.
Denne herr Roos är sannerligen ingen färgstark hjälte. Han är en sifferkarl, ekonomichef vid en firma som tillverkar termosar, några mil från den fiktiva, men för många av oss bekanta orten Kymlinge. Han är i sextioårsåldern, utan ambitioner, ”en svår typ” enligt arbetskamraterna. Han hustru är elva år yngre än han själv, och hon har fört i boet två bortskämda döttrar. Roos har en vuxen son från ett tidigare äktenskap, som slutat med hustruns död vid en bergsbestigning! Med sonen som arbetar på bank i Maardam har han ingen kontakt.
Enligt hustrun är Valdemar Roos oförmögen att tänka nya tankar. Han är som en möbel, ”en soffa eller så”. Vid kalas hemma kan han gömma sig på toaletten – utan att någon saknar honom – i mer än en halv timma.
I denna trista, tråkiga, föga omtyckta människas minne återkommer då och då faderns ord från en skogspromenad, när Valdemar var i tolvårsåldern, som en refräng. ”Se Dig omkring! Bättre än så här blir aldrig livet.” För den vuxne Roos förändras emellertid plötsligt allt.
Den genomgripande och ödesdigra förändringen kommer bland annat från en tipsvinst på nära två miljoner kronor. Utan att meddela sin hustru vare sig om vinsten eller om att han slutar arbeta, köper han ett enkelt torp några mil utanför Kymlinge. Dit far han varje vardag, låtsande att han tar sig till jobbet.
På Elvaforshemmet vistas den tjugoettåriga Anna Gambowska för narkotikaavvänjning enligt ett lite luftigt program. Förhållandena på hemmet blir outhärdliga för henne, och hon ”rymmer” från den i och för sig frivilliga vistelsen. Efter några komplikationer hamnar hon i Valdemars torp. Snabbt utvecklas mellan polsk-svenska Anna och Valdemar en varm vänskap, utan några som helst erotiska sidoblickar. Så dyker hennes ”skräck” Steffo, som hon försökt frigöra sig ifrån, upp. Steffo blir dräpt och händelserna och berättelsen går in i en ny fas. Roos konstateras vara försvunnen och hans avsikter är okända.
Gunnar Barbarotti dyker upp sent i berättelsen, och han är mer passiv än vanligt. Han har ramlat ner från ett tak och brutit vänsterbenet i en märkligt placerad skottkärra. Hans chef vill att han skall ägna arbetet åt ett fall av upprepat klotter. Barbarotti finner emellertid jakten på Roos intressantare.
Han får därvid samarbeta med Eva Backman, enligt vanan i tolv år. Deras skämtsamma, verbala misshandel av varandra fyller stora delar av deras trots allt effektiva samarbete. Medan Barbrotti njuter av äktenskaplig lycka med Marianne, har Eva tvärtom bestämt att det är dags att skiljas från Ville. Han och de tre sönerna är bland annat hänsynslösa sportfantaster – hennes kärlek har tagit slut.
Nesser är som vanligt en skicklig berättare och konstruktör av händelserna. Hans humor resulterar ibland i karikatyriska personskildringar. Kommissarie Asunander har blivit vältaligare med en bättre lösgom, men den har inte ökat hans mjukhet.
Barbarottis Svåger-Roger, det vill säga Mariannes bror, är händig men alkoholiserad. Han tycker om att kommentera tillståndet i världen. Det sker på ett fördomsfullt sätt. Barbarottis benämning ”Landsplågan” tycks vara berättigad. I samband med karikatyrer bör nog också kvinnan med det ungerska namnet Elisabet Rödko nämnas.
På arbetsplatsen förvandlas det till Red Cow, vilket både man och barn kallar henne, och själv färgar hon sitt hår illrött. Inför Backman avvisar hon varje tanke på att Roos skulle ha en ung älskarinna: ”Att en yngre kvinna skulle välja en sådan som Valdemar är ungefär lika otänkbart som att Madonna skulle välja att para sig med Bert Karlsson.”
Författaren har fint avlyssnat vardagsspråket och han har uppenbarligen en kärlek till och en nyfikenhet på ord och uttryck. Han låter sina huvudpersoner understryka motviljan mot maktmänniskor. Istället tar han parti för de svaga, och det är en glädje att läsa Annas upprättelse från lögner och beskyllningar som riktats mot henne.
Jakten på Valdemar och Anna för ända till Maardam. Slutet är diskutabelt från strikt moraliska utgångspunkter. (Har det inte varit så tidigare hos Nesser?) Det kan dock anses vara så lyckligt som möjligt med tanke på omständigheterna.
Göran Stenbäcken
