Skärp till er...eller dö

Ett rymdskepp landar i världens maktcentrum.

Ut kliver Klaatu, en varelse från en högre stående civilisation. I mänsklig gestalt, men med dolda, övermänskliga förmågor. Han bär med sig ett villkorslöst budskap från kringliggande kulturkretsar i universum – skärp till er? eller dö.

1951 års upplaga The Day The Earth Stood Still är ett fint tidsdokument. En science fiction-film i den klassiska skolan med grundproblematiken rotad i iskalla krigsvindar, kommunistskräck och kapprustning.

Klaatus motivering till sitt ultimatum då var att rymdteknologi i kombination med kärnvapen hotade att störa de kringliggande världarnas harmoni.

Filmen inrymde också en hel del spännande, sublima teman – som det om Kristi död och uppståndelse, samt ett förvånansvärt oblygt brandtal om fördelen med att ge upp vissa friheter för att ge makten möjlighet att garantera din trygghet – ett tämligen radikalt inlägg i McCarthyismens USA 1951.

I The Day The Earth Stood Still anno 2008 har man försökt att omvandla atomkrigsnervositeten till dagens globala problem – samtidigt har man ryckt i gashandtaget. Blivit extremt – tidstypisk.

Klaatu är inte här för att förhandla, han är här för att handla.

En ras, människan, håller på att fördärva livet för alla andra raser på en av få planeter i universum med förutsättningar för avancerade livsformer. De kringliggande världarna har bestämt sig för att rädda planeten genom att helt sonika utrota mänskligheten.

Filmen är förstås också väsentligt mer uppstyrd visuellt än sin föregångare, som på sin höjd var gullig lågbudget. Här finns bombastiska specialeffekter, ödesmättat bildspråk, fläskiga scener med fantasifull och skrytig krigsteknologi samt det numera obligatoriska biomullret.

Men filmens innehåll – dess kärna – är tyvärr lika svartvit som i originalet, där människan är en övertydligt kortrotad, egoistisk och destruktiv varelse – en syndare som förtjänat sin flod – och där det finns ett enkelt svar – change...

Motsatsen till monstret, mänsklighetens räddning, finns i det oskuldsfulla barnet – ännu oförstört av livets många frestelser. I 1951 års upplaga gestaltad av en näpen 50-talsschablon som säger ”gee wizz” och ”that’d be swell mr Klaatu” i var och varannan mening. 2008 – Will Smiths son Jaden, en söt liten grabb som skulle må bra av att kliva ur pappas fotspår och satsa på en annan karriär.

Keanu Reeves’ Klaatu är ungefär lika trovärdig som Michael Rennie i originalet –?lätt frustrerande att titta på där han flyter omkring bland filmens många lösa trådar, befriad från både nerv och närvaro. 1951 är det teatrala anslaget förlåtet, till och med tidstypiskt. 2008 är det minst sagt klandervärt. Till och med John Cleese överglänser Reeves i en allt för undanskyfflad biroll som Einstein-pastischen Jacob Barnhardt.

Men värst av allt är nog ändå att filmens andra huvudperson – Klaatus beskyddare, den allsmäktiga och oförstörbara stålroboten Gort – råkat ut för en olycklig modernisering och nu ser ut som en? blandning mellan en Oscarstatyett och en dildo. Ironi? Någon?µ

Anton Hedberg