Sigrid Combüchen sätter ord på lusten
Greppet tillåter författaren att ställa kritiska frågor om metoder och tänkta effekter, skapa skikt av verkligheter och underminera, eller för den delen förstärka fiktionens manipulativa inre logik.
I Sigrid Combüchens senaste roman Spill, med undertiteln En damroman (efter Georg Brandes förklenande Dame-Roman, om kvinnors skrivande) vävs berättelsen fram i en brevväxling mellan den fiktiva författaren Sigrid Combüchen och en Hedwig Langmark, som tagit kontakt brevledes efter att ha läst en Combüchen-roman och tyckt sig känna igen ett fotografi som finns beskrivet i den.
Bilden förekommer också på riktigt i en tidigare roman, och lagren av verkligheter och gråzonen mellan fiktion och biografi accentueras ytterligare när en annan välkänd Combüchen-karaktär, Göran Sager-Larsson, dyker upp i förbigående under en tågresa. Fotografiet föreställer mycket riktigt Hedwigs familj, hon själv, föräldrarna och tre bröder som poserar utanför barndomshemmet i Lund någon gång på trettiotalet.
Detta blir upptakten till en brevväxling som ska pågå i dryga decenniet och utgör det bränsle författaren behöver för att färdigställa sin nya roman.
Helt friktionsfritt är det inte, särskilt som författaren mestadels intresserar sig för det förflutna, medan Hedwig inte lika villigt blickar bakåt utan helst uppehåller sig vid nuet och det stilla pensionärsliv hon lever med sin man på den spanska solkusten. Författaren utgår mer eller mindre från att Hedwig, på grund av sitt kön och sorgliga omständigheter i familjen, tvingats försaka det liv som egentligen var ämnat för henne; hon var begåvad, kunde ha blivit läkare, skådespelare eller modedesigner.
Hedwig protesterar mot beskrivningen och anser att hon aldrig hade den rätta talangen och det som är förgånget är förgånget, ingen idé att fantisera om något annat. Man får nog vara glad att det är författaren som håller i pennan och driver berättelsen dit hon vill, för trädgårdsskötsel och bouleturneringar över fyrahundra sidor hade knappast varit särskilt upphetsande, även om skickliga och stilsäkra Combüchen säkert hittat nerv och intresseväckande gestaltning även åt det. Desto intressantare dock den historia som faktiskt växer fram i den här romanen.
Förutom ett fascinerande människoöde och en enastående levande och trovärdig skildring av trettiotalets Stockholm, dit Hedwig småningom flyttar, är romanen berättelsen om en brytningstid där kvinnor fortfarande förväntades ge upp sina drömmar och plikttroget ta hand om en gammal sjuk pappa, och skulle de utbilda sig var hushållsskolorna det givna valet, en skolning i konsten att vara en god maka och husmor.
Men det är som sagt en brytningstid, och här och var dyker det upp flickor och kvinnor som vågar gå sin egen väg. Hedwig gör det väl också på sätt och vis, när hon som nybakad student med toppbetyg lämnar hemmet och plikterna för att gå på tillskärarakademi i Stockholm. Antagligen hade hon valt att bli läkare om valet varit fritt, men allt ekonomiskt krut hade redan förverkats på den äldre brodern.
Till min stora glädje är ett av ämnena i romanen lust och pyrande kåthet, och Combüchen lyckas med den svåra konsten att gestalta detta på ett kittlande och trovärdigt sätt. Hedwigs inträde i den köttsliga begärstillfredsställelsen, tillsammans med den äldre Luigi, är en enastående, erotiskt och stilistiskt fullödig, scen.
Språket i romanen är överhuvudtaget alldeles underbart – pregnant, varierat, flödande, detaljrikt. Sigrid Combüchen vet tvivelsutan hur hon ska handskas med sina verktyg.
Sabina Ögren
