Rudberg fungerar som njutning för stunden
Elegant crime kallar hon det som kan betecknas som en skön korsbefruktning mellan chick-lit och kriminalroman. Chick-lit, utan den lyckade 30-åringen i New York med nattklubbsbegär och drinkvanor likt en törstande ökenvandrare, men med tjusiga kvinnor i överklassmiljö. Kriminalroman, utan blod, splatter och överdrivet sadistiska riter, men med mord och creepy förföljande karlar.
I Ett litet snedsprång är huvudpersonen något för kriminalromanen så ovanligt som en åklagarsekreterare (när fick en sekreterare huvudrollen senaste?). Marianne Jidhoff heter hon, hon är 55 år och nybliven änka. Maken var firad åklagare, men den allmänna uppfattningen är att mannen inte varit något (dessutom var han notorisk otrogen vilket inte direkt höjer hans aktier för läsaren) utan sin skickliga hustru som i själva verket löste fallen åt honom. Nu när maken avlidit har Marianne övertalats att ta klivet tillbaka till arbetslivet och hon kastas huvudstupa ut i vad som ser ut att vara en riktig röra.
En finansman har blivit mördad ute på gatan på Östermalm och mordet ser ut att ha kopplingar till en suspekt sektliknande rörelse som har sitt säte på en ö i skärgården. Bakom denna mystiska verksamhet står ett par som båda överlevt Estoniakatastrofen och som bestämt sig, när de efter färjeolyckan liksom pånyttfötts, att guida människor till ett mer andligt och harmoniskt liv. Det åstadkommer de i korthet genom yoga, sex och dyra fakturor.
Jag har läst mycket chick-lit, och lite mindre kriminalromaner. Och är det något jag ogillar med kriminalromaner så är det mord. Okej, ingen kriminalhistoria utan minst en död snubbe, det köper jag. Men inte böcker med seriemördare som går bärsärk i vart och vartannat kapitel.
För många, och för blodiga, mord är för mig bara ett tecken på dålig fantasi. Kan författaren inte utveckla en mordgåta att hålla en roman till slut är det med största sannolikhet inte särskilt mycket substans i historien.
Här får Denise Rudberg av mig flera stjärnor. Hon har skrivit in få mord, men mer pusslande. Lite, eller nästan inget blod. Och inga sadiska källarscener i tortyrkammare alls, det är mycket bra.
Hur väl lyckas Denise Rudberg med elegant crime? Tja, jag läser med lätthet ut boken vilket kan anses som ett gott betyg åt en roman av den här typen. Jag hinner inte tröttna under tiden, men några dagar efter slutförd läsning skulle jag inte kunna återberätta den särskilt detaljerat.
Som njutning för stunden fyller den sin funktion med bravur, och när det är vad som förväntas tycker jag uppdraget är uppfyllt.
Case closed.
Therece Tilly
