Resa genom det lilla USA
För snart tre år sedan utkom den finlandssvenske idéhistorikern Nils Erik Forsgård med den förmodligen bästa Berlinboken på svenska efter Jörn Donners vid det här laget klassiska Rapport från Berlin. Att vandra med Donner i kalla krigets gråtrista Berlin 1958 är en stor litterär njutning som biter än, Forsgårds 10115, Berlin (författarens postnummer i tyska huvudstaden under hans tid som gästprofessor vid Humboldtuniversitetet) håller kanske inte riktigt samma klass, men nära nog.
Förra sommaren tog sig Forsgård över Atlanten och levererar nu sina intryck från over there i Heartlands – anteckningar från en resa genom USA. Vad ska man då säga om Forsgårds amerikanska äventyr? Jo, återigen, det är sensationellt bra. Jolo skulle knappast gjort det bättre. Från det vackra mottot av Thomas Wolfe på försättsbladet, ”These were new lands. His heart lifted”, till slutscenen med den dödsdömde Scott Nordstrom på Death Row som visar upp sin överarmstatuering ”LIBRA” är detta ungefär så bra som det litterära reportaget kan bli.
Dessutom, det hela känns nästan dagsaktuellt – trots att texterna koncipierades redan under försommaren 2007 och färdigställdes i höstas. Schopenhauer säger någonstans att dagstidningen är historiens sekundvisare, Forsgårds bok är på något sätt som att slå upp kultursidan på en bättre storstadstidning. Det här pinfärska intrycket ges förstås inte minst av att Forsgård rapporterar från de primärvalskampanjer som nu rasar för full styrka och som då, förra sommaren, så sakteliga började ta fart. Dessutom, längs vägen från östkusten till västkusten träffar Forsgård samhällsdebattörer och författare som behandlar för evigt tidlösa och universella frågor: i Boston Noam Chomsky, i Maine Richard Ford, som nyss avslutat sin fantastiska biografi om Frank Bascombe med Som landet ligger, i Missouri deckarförfattaren Daniel Woodrell som av vissa anses ha gjort för Ozarkbergen och dess white trash-invånare vad Raymond Chandler en gång gjorde för Los Angeles.
Nu är dock inte Heartlands en litterär eller intellektuell cat walk. Nej, Forsgårds bok har andra syften. Ett är att skildra det ”lilla” USA. Det Forsgård kallar det horisontella USA – Mellanvästern, eller just Heartlands – till skillnad från det vertikala, där storstäder som exempelvis New York oftast tillåts dominera. Det andra huvudspåret är att diskutera dödsstraffet.
Forsgårds teknik är lika enkel som genial. Till synes spontana möten med en räcka främlingar, på en coffee shop i en öde Virginia-håla, typ, när Forsgård stannat till för att sträcka på benen efter långa timmar bakom ratten, ger författaren anledningar till djupdykningar i de mest skiftande ämnen. Vi får oss utläggningar till livs om den försupne presidenten Ulysses S Grant, om de demografiska förändringsfaktorer som oupphörligt ritar om den nordamerikanska kartan, vi får reda på varför enkla slakthusarbetare röstar konservativt och hur amerikanerna särskiljer de förment synonyma begreppen liberty och freedom. Ja, inget tycks undgå Forsgård när han blandar högt och lågt utan att för ett ögonblick varken bli banal eller insmickrande och man anar hela tiden den enorma beläsenhet som gör att Forsgård aldrig behöver pressa sitt material mer än absolut nödvändigt. En hel kontinent ligger för den nyfikne finländarens fötter och han drar hellre vidare till nästa ämne som pockar på uppmärksamhet än att riskera att bli tjatig.
Bokens andra huvudspår är som sagt att diskutera dödsstraffet. Forsgård har lyckats utverka specialtillstånd för att besöka dödsdömde Scott Nordstrom som sitter i fängelset i Florence, Arizona. Vartannat kapitel i boken har titeln Death Row och i dessa kommer inte bara Nordstrom till tals utan texterna växer samman till en exposé över både historiska och nutida aspekter på denna ultimata straffutmätning.
David Lynch sa en gång att han kände sig lika amerikansk som äppelpaj och dödsstraffet. Forsgård använder inte det citatet men det skulle ganska väl kunna fånga det paradoxala förhållningssätt som många amerikaner, om man får tro Forsgård, har till detta barbari.
Bokens enda lilla svaghet skulle kunna vara att Forsgård kanske hellre borde samlat de här kapitlen till en separat volym. Som de nu står splittrar de helt i onödan upp boken i två. Fast det är egentligen en ganska betydelselös randanmärkning. Detta är en minst sagt imponerande bok. Själv har jag redan tagit ned Amerikakofferten från vinden.
Per-Axel Svensson
