Rådström med auktoritet och elegans
Vem Stengästen är hör till operahistoriens mer diskuterade frågor. Milos Forman ser honom i sin film Amadeus som en inkarnation av Mozarts krävande far, Leopold. Det ligger nära till hands när man kan sila operan och Mozarts liv genom psykoanalysens filter, men Stengästen kan också vara en bild för döden eller dödens förebud. Så tycker jag att han framträder i Niklas Rådströms Månens anförvant, en fiktiv memoar, skriven av Lorenzo da Ponte, poet och librettist, författare till texterna i tre av Mozarts operor, Don Juan, Figaros bröllop och Cosi fan tutte.
Anledningen till att den åldrade da Ponte sitter i New York i början på 1830-talet och skriver ner sina minnen är att han som så många gånger förut hamnat på ekonomiskt obestånd och lyckats få en förläggare att ge honom ett gott förskott. Han börjar med att berätta om sina försök att etablera operakonsten i Amerika, det går så där, publiken uteblir ofta och de från Europa överseglade operasällskapen är dyra i drift och dränerar da Pontes besparingar. Så vidgar sig berättelsen ner genom livets och tidens skiften, tillbaka till barndomen i byn Ceneda utanför Venedig, varifrån den vuxne da Ponte två gånger skulle bli utsparkad vid risk om långa fängelsestraff för att han haft förhållanden med gifta kvinnor. Han rör sig mellan Venedig, Wien, Treviso och London och hamnar alltså till slut i New York där han på ålderns höst blir professor i italienska vid Columbiauniversitet.
Dessa resor som 1700-talets människor gör, hur orkade de, hur stod de ut? Skrangliga hästskjutsar, i bästa fall logi i lusiga och utkylda värdshus. De skrev med stela fingrar i usel belysning med rinnigt bläck. Hur luktade de, att tvätta sig i vatten undvek man, toalettpapper fanns inte, tänderna ruttnade. Da Ponte råkar ut för en rival som också är läkare och ger honom ett medel mot tandvärk. Det visar sig vara salpetersyra, och snart går da Ponte med fickorna fulla av urfallna tänder, vilket inte hindrar att han strax gifter sig med den Nancy som sedan följer honom tills hon dör när de hunnit till Amerika.
Niklas Rådström skriver den här berättelsen med auktoritet och elegans, tidsplanen förskjuts utan gnissel och den samtid när upplysningen är på väg att vinna insteg och ger perspektiv på vem människan är och hennes rättigheter som ska leda fram till franska revolutionen utgör en dramatisk fond mot vilken musiker och kompositörer, kejsare och tjuvar avtecknar sig i minnenas skuggspel. Tonen i boken är lätt romantiserade, man kan tänka på Rousseaus Bekännelser, och uppriktigheten är gemensam. Här finns romantiska kärleksöden som leder tanken till Den unge Werthers lidanden, men också kättjefull sexuell utlevelse, inte för inte är Giacomo Casanova en nära vän till da Ponte, de möts och skiljs tills den åldrade och hopfallna förföraren fortfarande krafsande efter kvinnor skrivs ut ur historien.
Månens anförvant är vad da Ponte kallar sig själv, han som bara skriver orden till den musik som Mozart, Salieri eller Martin Y Soler komponerar, de är solen och stjärnorna, utan vilka månen inte hade något ljus att sprida. Men ordens konst har också lyskraft, det visar Niklas Rådström i den berättelse som rymmer ett liv men också blir en betraktelse över konstens roll och villkor.
Christian Swalander
