Radhusdisco saknar riktning och mål

Det är svårt att förstå vad som driver radiojournalisten Morgan Larsson att skriva en roman om sin uppväxt.

Nyheter • Publicerad 11 oktober 2010

Jag hör absolut inte till dem som dömer ut temat: barndomsskildring i svensk medelklass på 70- och 80-talen. Men om ämnet är allt annat än unikt, vill jag åtminstone att gestaltningen ska erbjuda något eget. Trist nog händer det aldrig för Radhusdisco.

Morris bor i Trollhättan med sin familj bestående av en helyllefarsa, mammig mamma och två systrar som leker lite småknäppa lekar ibland. Radhusdisco är en samling små minnesbilder från den tiden- från skolstart på sjuttiotalet till ett närmast karikerat åttiotal (det var inne med pastellfärger, okej). Händelser av typen glömma badbrallorna när klassen ska till badhuset, att bli ihop med sin första tjej, barnsliga missuppfattningar om tjocka människor och flytta till radhus uppdelade på underfundigt döpta kapitel i en lös kronologi.

Annons

Det är nostalgiskt, sentimentalt och inte så lite farbroderligt berättat. En rätt ordinär barndom (existerar verkligen sådana?) sedd genom decenniers grumlande av blicken. En vuxen återberättar ett barns upplevelser, och lägger till alla raster och rationaliseringar som barnet saknar. Distansen verkar inte få något att klarna, snarare flyta ihop till en jämn smet av att allt bara liksom puttrade på och var helt vanligt hela tiden. Kyligt, ointresserat, nästan.

Enligt Morgan Larsson är Radhusdisco inte självbiografisk, men typ nästan. Desto ledsammare att den känns så blodfattig och straight. Som om allt personligt och specifikt slipats bort. I stället framträder en sorts marknadsanpassad Svensk Småstadsbarndom- så funkar det! Som en provkarta över gemensamma nämnare, där den enda poängen är möjlig igenkänning av artefakter. Men det som passar alla, passar ju till slut ingen. Och därför är Radhusdisco en ganska långrandig text att ta sig igenom.

Den saknar riktning, mål och känslor. Och den känns direkt ohederlig mot sin huvudperson. Som när en vuxen berättar något tokigt ett barn sagt, när barnet hör, och barnet håller för öronen och skäms utan att veta exakt varför. Jag vet faktiskt inte vad någon ska ha det här till.

Rebecka Åhlund

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons