Pompös rock utan innehåll

De har gått ut och sagt att de vill höra sig själva på radio igen med nya albumet. Att det är "one last shot at mass communication”.

Postcards from a young man är bandets tionde album och vägen har minst sagt varit krokig sedan karriärtoppen Everything must go (1996).

Ojämnheten har liksom varit bandets starkaste kännetecken. Världsgenombrottet This is my truth tell me yours lät som en överpolerad dundersuccé med dollartecken för ögonen. Den känns än idag som en uppblåst produkt som överskuggade en handfull fantastiska låtar.

Efterföljande Know your enemy var förvirrad och Lifeblood lät som ett blodfattigt U2. Vitaliteten återtogs så sent som på förra årets Journal for plague lovers - en mer högljudd rockplatta med övergivna texter av Richey Edwards och oljudsmaestron Steve Albini bakom mixrattarna.

Manic street preachers har alltid gjort hårdrocksmaskerad stadiumrock med en vilja att vara ett punkigt alternativ till indiepopen. Genom att vifta med stora filosofer, använda ansedda konstnärer som forgivare av deras album och försökt bibehålla ett revolutionärt drag har bandet lyckats kombinera högt och lågt som få andra. De har aldrig skämts för det storsvulna, det sanslöst pretentiösa och spridandet av inkorrekta uttalanden.

Sedan hjärnan Richey Edwards (ni minns han som ristade in "4 real" i armen efter att gruppens trovärdighet ifrågasatts av en journalist) försvann spårlöst innan en USA-turné för 15 år sedan har bandet hela tiden famlat för att resa sig i nästa ögonblick.

Nu har gruppen nått 40-årsstrecket och bjudit in en gospelkör, en fläskig stråksektion och pepprar oss med oblyga allsångsrefränger som Bon Jovi hade varit stolta över. Den medvetet kommersiella kostymen passar inte så bra. Hunger och framåtanda har alltid präglat Manic Street Preachers men här lyckas de bara förmedla pompös rock utan relevant innehåll.

Att bjuda in gamla Guns n’ Roses-basisten Duff McKagan på A billion balconies facing the sun skulle kunna tolkas som ironi men kan man sin Manics-historia vet man att deras hjärtan alltid har klappat hårt för Los Angeles-sleazerockarna.

Skivomslaget till Postcards from a young man föreställer en bild på skådisen Tim Roth från början av karriären när han spelade ilskna och missgynnade utbölingar som satte sig emot det rådande samhällsklimatet.

Synd bara att inte innehållet har så mycket gemensamt med kaxigheten som paketerar det den här gången.

Fredrik Söderlund