Poesi som brobryggare

Marie Norin kontrollerar, väljer ut, organiserar och fördelar. Det är en procedur vars syfte är att om möjligt avvärja ett hot och att bemästra situationen och dess slumpmässighet, och därigenom kringgå de skrämmande minnen som dyker upp. Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts är Marie Norins fjärde diktsamling och innehåller teckningar av Eva Maria Ern samt citat ur Inger Christensen, Krister Gustavsson, Mats Rosengren och Steve Sem-Sandbergs böcker. Hon har också givit ut en roman, Kupa (2007).

Betraktandet av gamla, suddiga bilder i strävan efter att skapa ordning i tillvaron, och en önskan att lämna men också att binda samman då och nu för att uppleva helheten i livet, är en väg att gå om man som diktjaget har en önskan att ta fram minnena. Den sedan länge frånvarande fadern som finns avbildad på en liten, suddig bild, och avståndet i tid gör att diktjaget konstaterar uppgivet att man aldrig kan hämta tillbaka honom helt och hållet.

Vilken typ av kategorisering rör det sig om i Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts? Det gäller att dra upp konturerna, kontrollera och begränsa och därmed ordna tillvaron efter ett slags mönster och utestänga det som känns obehagligt. Det är viktigt att själv kunna dra gränsen för vad man vill veta när man till exempel önskar återuppleva pappans flytt. Att komma tillbaka är att tränga lång in i bilderna, vilka visar en frånvarande far.

Diktjaget upplever att hon inför den andre är ett socialt objekt. Genom att använda sig av den andres perspektiv ser man sig själv, och intar den andres position för att bli medveten om sig själv.

Att jag ligger bakom dig i sängen, att jag försöker ta mig in i

dig, sparka hål i ryggskinnet, också: sippra in som tyg gör, ljud

gör, ljus, på olika sätt försvinna in i dig

Språket måste vara ett bedrägeri enligt Kierkegaard, en lögn enligt Nietzsche. Men Marie Norin protesterar. ”Den som har orden är den som ljuger, vilket jävla skitsnack”.

Lägg märke till diktraderna där Marie Norin åskådliggör hur pålen, det vill säga orden som tvingas på och som drivs in i kroppen, i ryggen där ett hål uppstår, känns rent fysiskt.

Språket manifesterat genom pålen, en markör för

avgränsning, överträdelse och förbrytelse

Dikten nertryckt genom ryggraden, kota för kota, en lysande

tvingande påle av ord

Det är viktiga berättelser i diktform där Marie Norin visar diktens möjlighet att spåra hur valet av den sanning inom vilka vi sitter fast, ska gå till. Ursprung och arv är som en ”svart krater” som man kan fylla med de minnen man önskar behålla.

Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts är skriven med kritisk blick och med tilltro till språket. Marie Norin tvekar inte. Hon strävar efter att utrycka sig på ett nytt sätt och visar på poesins möjligheter, och hon gör det övertygande. µ

Eva Elmgren