Pittstim som bejakar osäkerheten
Ordet ”fittstim” uppmärksammades första gången 1992. Det var när förre LO-ordföranden Stig Malm, i nedsättande syfte, karakteriserade andan inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Sju år senare ville ett antal unga feminister skänka ordet en positiv innebörd, då det gav namn åt deras beryktade antologi. Redaktörerna Belinda Olsson och Linda Norrman Skugge avslutade bokens förord med en kaxig programförklaring: ”Fittstimmet tar över världen!”.
Om så har skett kan diskuteras, men många feministiska föreställningar utgör numera norm. De verkar vara en sorts korrektiv för vilka förhållningssätt särskilt unga människor bör inta i en rad frågor.
I ett sådant ljus kan i alla fall innehållet i den aktuella killboken Pittstim betraktas. Det går inte att läsa de 15 texterna – samtliga skrivna av män, merparten födda på 1980-talet – utan att se beroendet av de tankespår som präglade den kvinnliga förlagan.
Längst går Kalle Berggren, som är närmast masochistisk i sin iver att generalisera och svärta ner allt mannen fått representera. Han förordar den militanta feministen Valerie Solanas idé att män bör arrangera ”skitsammankomster”, där deras huvuduppgift ska vara att släpa varandra i smutsen.
Lika föraktfulla är dessbättre inte de andra skribenterna, även om också deras bidrag gärna ges ett drag av syndabekännelse. Medan de unga kvinnor som skrev i Fittstim i hög grad verkade på manifestets grund och bars upp av politiska visioner, präglas männen i Pittstim av en sökande anda, en strävan efter att problematisera och bejaka osäkerhet.
Men något egentligt nyhetsvärde har ärligt talat inte bidragen. Alla seriösa medier tar med jämna mellanrum upp likartade ämnen.
Följaktligen finns det inget häpnadsväckande i Max Landergårds bikt om att vara son till en alkoholist, Donny Hedlunds reflektioner om ätstörningar, Inti Chavez Perez’ diskussion om gränsdragningar i samband med sex, Andreas Gustavssons beskrivning av otrohet som en rädsla för närhet, Zanyar Adamis bild av bögnoja, Baris Kayhans dialog som speglar manliga attityder, eller Kristofer Folkhammars öppenhet kring förälskelse och olycklig kärlek.
Pittstimmarna förmår dock av att hävda sig väl rent språkligt. Det rör sig om insiktsfulla och drivna skribenter, vilka dessutom äger förmåga att förvalta det biografiska stoffet så att det blir brännande.
Bokens höjdpunkter är tre texter som befattar sig med vådan av långt drivna machoattityder. Axel Gordh Humlesjö ger en otäck och levande bild av vanorna i omklädningsrummet efter ishockeyträningen. Dan Blomberg har inga höga tankar om våld, samtidigt hör några av de slagsmål han deltagit i till hans bästa minnen. David Hanna vet vilken status pengar och lyx ger, något han på kort tid tillvann sig genom kriminell verksamhet.
De starkaste texterna, i rent litterärt avseende, kommer från Jon Jordås och Andrev Bergström. Medan den förstnämnde tecknar en bild av hur manliga förebilder kan ställa till det, genom att lyfta in James Bond och porraktören Rocco i skolmiljön, levererar den sistnämnde en välskriven text om hur pornografi övermannar en grupp tonårspojkar.
Minnesvärd är även Gustav Fridolins sociologiskt orienterade betraktelse över det delvis rasistiska våldet i den skola han gick i som pojke, samt Farao Groths utlämnande berättelse om hur bejakandet av fjollighet kan ge den homosexuelle killen en position som uppskattad narr.
På sätt och vis hade det nog varit ärligare om boken lanserats i sin egen rätt, under en annan titel, frikopplad från Fittstim. Beroendet av den boken är inte helt given, utan mest ett uttryck för en listig kommersiell strategi från förlagets sida. Å andra sidan rymmer Pittstim många starka och intressanta texter, som förtjänar all den draghjälp de kan få.
Peter Grönborg
