På räls tillbaka till -90-talet
Som liten hade jag en väldigt begränsad musiksamling. Några sagoband, The Pinks och Ted Gärdestad. Ungefär så. Men så i början av 90-talet var jag på besök i Stockholm och blev lovad ett nytt, valfritt kassettband.
En utdragen urvalsprocess senare hade jag blivit med Roxettes Joyride, och även om jag såhär i efterhand misstänker att det var elefanten på omslagets ena hörn som faktiskt avgjorde valet så dröjde det inte särskilt länge innan låtarna blev huvudsaken. Jag lyssnade inte på någonting annat åtminstone fram tills Ace of Base debut med Happy Nation.
Naturligtvis doftar det nostalgi. Men framförallt hjälper de där minnesbilderna till med insikten om hur många år som förflutit sedan Roxette senast gjorde succé. Sedan just Joyride har det nämligen inte varit några framgångar att tala om. Av duons fyra släpp sedan dess är det egentligen bara Crash! Boom! Bang! från 1994 som inneburit ett någorlunda genomslag, medan 2001 års Room Service kommit att axla rollen som värsta lågvattenmärke hittills.
Inte särskilt underligt alltså att Per Gessle under större delen av 2000-talet valde att fokusera på Gyllene Tiders återförenings-och jubileumsturnéer och sin solokarriär. Att Marie Frediksson dessutom diagnostiserades med en hjärntumör, inledde behandling och rehabilitering spädde självklart också på duons avstånd till scenen.
Men så, förra året började det bubbla i Roxette-grytan igen. Gruppen framträdde bland annat på festföreställningen i samband med kronprinsessan Victoria och Daniel Westlings bröllop, och ungefär samtidigt stod det klart att ett nytt album var i antågande.
Nu är det här. Och plötsligt känns 1991 inte särskilt avlägset längre. Soundet är visserligen en aning mer polerat och liksom sansat, men i övrigt är det mycket som går igen från förr. Som den inledande, poppigt melodiska The Way; många gånger intressantare än förstasingeln och radioaktuella She?s Got Nothing On (But The Radio).
Men, vissa större förändringar märks också. Balladerna har blivit fler, och hur självklart det än må vara att Fredriksson sjunger dem känns det tråkigt att hon inte ges samma tillträde till de rockigare spåren. Uppdelningen mellan de bägge artisterna har på så vis blivit tydligare och det påverkar också repertoaren som helhet. De röda trådarna trasas sönder.
Till sist är det ofrånkomligen så att Roxette redan peakat. Vad duon än tar sig för framöver kommer de aldrig lyckats knåpa ihop något som känns nytt, eller fyller en lucka på samma sätt som musiken från deras storhetstid. Framförallt inte om de hela tiden ser tillbaka och försöker upprepa tidigare framgångsrecept.
Karin Bengtsson-Grönroos
