De senaste två månaderna har Rune Persson legat i selen från 7 på morgonen till 23 på kvällen, jämsides med sitt arbete som industriarbetare, för att få ihop sin nya utställning i Skene, inklusive att han snickrat alla ramar. Med sina 46 nummer är den hans hittills största. Vid sidan av har han ju också presterat två mindre utställningar, i Viskafors respektive på Rönnäng i Kinna.

Det osedvanliga flyt han nu befinner sig i är också kvalitetsmässigt av högsta rang.

Han är ju i princip grafiker, men grafik är ingalunda något givet begrepp längre. Rätt många av hans verk är unika utan att för den skull kunna kallas monografier. Liksom exempelvis Peter Huzell utgår han ofta från fotografier, sen en bakgrund jobbats upp över svart pannå- eller kartongunderlag.

Bilden bearbetas i screenram.

Teckningar läggs också in, varpå bilden lackas (schellack ger en angenäm gulton). Pastell och rent måleri, ofta gouache, gärna med fördrivningar av vatten, har fått allt större betydelse i hans verk. Men som alltid är det resultatet som räknas i denna blandteknik.

Rune Persson uppfattar sig själv som klassisk romantiker i bilder, som han säger vara mellan dröm och verklighet, påfallande ofta landskap, ofta natt-, och hans marker är inte bara Mark utan lika ofta Rom och Paris. Han arbetar helt intuitivt, ofta utan att ana vart arbetet ska bära iväg, ofta med olika nutidsassociationer, gärna aktuella. Han är djupt berörd av tillståndet i världen, inte minst miljöproblemen och människans villkor.

De är nästan alltid innehållsmässigt slitstarka på ett traditionellt klassiskt sätt, men aldrig dussinprodukter.

Hans rätt få etsningar i 30-upplaga har en Gunnar Norrmans meditativa tilltal, och hans gärna mörka landskap har stämningen i en Schuberts sånger, fast på närhåll.

Utställningen är ett genombrott och en anmärkningsvärd landvinning i hans personliga utveckling.

Rolf Haglund