Nescios klarsynta noveller

Han föddes 1882 i Amsterdam och dog 1961, 79 år gammal. Redan i unga år fick han anställning som kontorist och med tiden avancerade han till högt uppsatt företagsledare. Av den anledningen lät han publicera sina berättelser under pseudonym, först i tidskrifter och sedermera i bokform 1918. När boken trycktes i en andra upplaga halvtannat decennium senare tillkännagav författaren sin verkliga identitet. Officiell förklaring: en annan person hade tillskrivits hans verk.

Nu introduceras Nescio på svenska. Berättelserna ”Snyltaren”, ”Titaneller” och ”Skalden” ges ut i Per Holmers översättning. Och även om de inte riktigt lever upp till förlagets epitet ”mästerverk” är volymen mycket läsvärd, åtminstone de två förstnämnda novellerna.

Båda kretsar kring en grupp unga män i Amsterdam som spjärnar emot vuxenlivet, vardagen och normaliteten. Konstnärs- och författardrömmar varvas med dagdriveri, juvenil lättsinnighet slår följe med förakt för anpassning och ”de tungt vägande herrarna”. I titelnovellen konstateras att den sortens stämningar är tidlösa, att de återkommer ”så länge det vandrar runt slynglar på nitton, tjugo år”. Sannolikt är det också svaret på varför romantiserad verklighetsflykt ständigt lockar nya läsare.

Samtidigt är berättelserna starkt präglade av insikten att verkligheten alltid hinner ikapp, att för berättaren och hans kumpaner är den tiden oåterkalleligen förbi. Det är i skärningspunkten mellan flanörsprosa och resignerad klarsyn som Nescio exponerar sina främsta kvaliteter som författare: om soluppgången bär löfte om en hoppfull dag är perspektivet som regel ett annat när solen går ner. Och när berättaren sätter punkt har ungdomens lyster mycket riktigt övergått i kontorsgöra, självmord och förvaring på anstalt.

Överhuvud är Nescio förfaren när det är fråga om detaljer, må det sen gälla klädsel eller landskapets skiftningar. Men det rör sig inte om utsmyckning, utan om stämningsskapande kolorit och gestaltning.

Peter Viktorsson