När maffian styrde Kuba
Kuba är en karibisk ö vars statschefer Fidel och Raúl Castro med jämna mellanrum väcker förargelse bland nordamerikanska presidenter och svenska utrikesministrar. Man säger att landet inte är öppet för frihandel eller är demokratiskt och därför har USA genomfört historiens längsta handelsblockad mot ön. En blockad som ännu inte fällt Kubas revolutionära regering. Dessutom har man genomfört såväl militära aktioner mot landet som mordförsök på presidenten. Många undrar säkert hur det kan komma sig att Castros regeringar kunnat överleva såväl murens fall som Fidel Castros avgång som president. Den amerikanska journalisten T.J. English bok Maffian i Havanna – historien om hur maffian tog över Kuba men kastades ut av Castros revolutionärer (Karneval) är ett välskrivet försök att svara på den frågan.
Efterkrigstidens Kuba präglades främst av alliansen mellan Kubas despot Fulgencio Battista och USA:s maffia. Hela ön förvandlades genom gangsterbossar som Meyer Lansky och Lucky Lucianos försorg till en exotisk lekplats för USA-amerikanska turister, författare som Ernest Hemingway, filmstjärnor som Errol Flynn och senatorer som John F. Kennedy. Den karibiska önationen erbjöd dem spel, knark, sprit, musik, sex och dans. Några av öns gäster under denna tid var som Frank Sinatra upp över öronen inblandade i maffian. Det blev till en legendarisk epok som ofta skildrats i film och böcker, exempelvis i Francis Ford Coppolas Gudfadern II. Parallellt med jetsetets utsvävningar påbörjade Kubas utfattiga befolkning ett till en början disparat uppror. Snart leddes det av bland annat Fidel Castro, hans bror Raúl Castro och den argentiske läkaren Ernesto Che Guevara i den 26 juli-rörelsen.
Det skulle dröja innan Havannas stora kasinon, bordeller och maffian tog någon som helst notis om Fidel Castro och hans alltmer segervissa revolutionärer i Sierra Maestre. Ekonomin blomstrade och varenda dollar hamnade i fickorna på cheferna för ett litet antal USA-ägda storföretag men framför allt hamnade pengarna i gangsterbossarnas fickor. Samtidigt terroriserade Battista Kubas fattiga lantbrukare med mord, tortyr och dödspatruller. Till sist hade han drivit även de mest tveksamma in i Castros 26 juli-rörelse. När Battistas regim föll den 1 januari 1959 och den störtade presidenten lämnade landet tvingades maffian göra honom sällskap. Kasinona plundrades och på Hilton Hotel upprättade revolutionärerna ett högkvarter medan andra lyxhotell fick bli grisfarmar.
Revolutionen på Kuba framstår mot bakgrund av Havannamaffian och Battistas härjningar som en Gud i behaglig gärning. Det faktum att många av exilkubanerna i Florida gärna skulle återupprätta efterkrigstidens Kuba ställer dem inte i någon positivt dager i medelkubanens ögon. Kubanernas ständiga misstänksamhet mot de västländer, särskilt mot USA, som stod på Battistas sida och vars medborgare i maffian plundrade landet in på bara skinnet är självklar.
T.J. English bok tillhör genren True Crime det vill säga dokumentära kriminalhistorier. Den är välberättad med reportagets driv i språket. Översättningen till svenska är dock inte den bästa. Den verkar ha skett hastigt och borde ha granskats en gång till. Boken har ett rikligt bildmaterial varav det mesta är bra, men några bilder förefaller omotiverade (vilka?). Men på det hela taget borde boken läsas av var och en med intresse för samtidshistoria.
Joacim Blomqvist
