Minnesvärd teater om livets gåva

Varnar möjligen de slitna klaveren för att det är tvistad och otillständig experimentteater på gång?

Det kan dock tyckas långsökt att tillämpa ett avantgardistiskt formspråk på en tidlös text av Vilhelm Moberg (1898-1973). Hans enkla och strängt tuktade prosa känns ju nästan gjuten. Som om den var huggen i sten och lika filtrerad som de mest slipade berättelserna i Bibeln.

Ändå är det precis vad regissören Pontus Stenshäll gör. I sin djärva iscensättning av ”Din stund på jorden” släpper han loss rejält, men den hejdlösa lekfullheten tar hela tiden spjärn mot det stora existentiella allvar som romanen ifråga rymmer.

En stor sak är den respekt som visas mot de mest laddade och kärnfulla episoderna. De drabbar verkningsfullt, ända till det mest rörandes gräns. Av central betydelse är också regissörens tro på åskådarens förmåga att på egen hand visualisera fram de miljöer som situationerna kräver. Det visar sig exempelvis att den centralt placerade flygeln fungerar utmärkt som dödsbädd, vid två tillfällen dessutom.

Simon Steenslands musikaliska kompositioner pendlar mellan det konstlösa och det drömska. Utöver skådespelarnas behagligt tafatta pianospelande bidrar även ljussättningen till att skapa en skir lyrisk atmosfär åt uppsättningen. Skuggor exponeras mot den stora fonden, ett abstrakt ljusspel böljar stundtals i bakgrunden, som ett hav eller en molnig himmel.

Tydligen är detta en omgivning där skådespelarna trivs och blir inspirerade, för de gör goda insatser överlag. Sven Olof Jansson passar bra i rollen som den åldrade Albert Carlsson, emigranten som från sin amerikanska horisont är berättare och minns sin barndoms Småland. Hans förtorkade stelhet står i stark kontrast till Jonathan Siléns ystra livlighet. Denne gör Albert som pojke och etablerar sig tidigt som publikvinnande charmtroll. Hans energirika skådespeleri inbegriper till och med ett sofistikerat rörelseschema för tårna!

Minst lika viktig är Elin Bornell, vars inhopp i fem biroller visar på mångsidighet och ger must åt föreställningen. Även hennes begåvning som sångerska gynnar helhetsintrycket. Ylva Olaisons huvuduppgift är att gestalta Sigfrid, den äldre broderns tragiska öde, medan Gunilla Rydholm Eriksson framträder som brödernas arma modern.

Att Lars G Svensson har sina rötter i Småland ger rejält med bonuspoäng åt ensemblespelet, för hans dialektala svada ger autenticitetens aura åt de textpartier som passerar hans mun. Han gör ett starkt porträtt av fadern, den patriarkale småbonden, bland annat när han brister ut i ilska tirader och kastar potäter omkring sig, eller förtärs av ömklig ensamhet på sin ålders höst.

Det råder en fin balans i föreställningen. Frågor om hur livets gåva ska förvaltas står ständigt i centrum, vilket förstås gör att tonvikten ligger på det kontemplativa. Samtidigt artar det sig till en väl så pigg barndomsskildring. Den resignerade åldringens perspektiv slår inte igenom fullt ut.

Ensemblen förvaltar Vilhelm Mobergs litteraturskatt på ett utmärkt sätt. Regin frigör det bästa hos aktörerna och de modiga scenografiska lösningarna ger en originell touche. Det blev en minnesvärd föreställning med en märklig lyster.

Peter Grönborg