Mer lingondricka än champagne
Ingenting som förändrar livet, men ganska trevligt en stund.
I Hitta vilse har Carin Hjulström hittat en stadigare författarröst än i debuten Finns inte på kartan. Hon ligger lågt med de pinsamma sexskildringarna nu, (tack! tack! tack!) och satsar på att låta den unga journalisten Frida Fors behålla huvudet kallt och (oftast) kläderna på.
I förra romanen gjorde Frida Fors journalistpraktik på den småländska landsbygden. Nu har hon lämnat universitetet och letar jobb. Hon får ett eftertraktat jobb på tidningen ”Aftonpressen” i Stockholm. Där finns de cyniska gamla nattcheferna, luttrade vikarierna, grabbfotografen med hästsvans och den trötta äldre kvinnan som biter sig fast vid den fasta tjänsten hon fick på 1970-talet. Klichéer, förstås, men de känns ändå ganska mänskliga i Hjulströms tappning.
Fridas jobb på Aftonpressen blir inte så långvarigt. Istället får hon ett erbjudande om ett välbetalt jobb som informatör på ett nystartat företag. Det blir komplicerat moraliskt, och Frida har en känsla av att hennes nya chefer döljer något.
Under en arbetslös vecka innan dess har Frida hunnit starta en mikrokort frilanskarriär där hon sålt in ett jobb om en svensk kvinnlig porrskådis till Aftonpressens söndagsbilaga. Hon åker till Mallorca för att träffa skådespelerskan samtidigt som hon hälsar på sin pappa som bor där med sin nya familj. Det blir mycket att hålla reda på. Genom hela romanen letar Frida dessutom efter kärleken och nätdejtar en del tillsammans med sin nya medelålderskompis Marita.
Det är chick lit på svenska. Vardagsnära, mer lingondricka än champagne. Den som gillade till exempel Kajsa Ingemarssons Små citroner gula kommer säkert att gilla även Carin Hjulström.
Hon driver handlingen framåt liksom energiskt studsande, det blir inte en död minut och inte heller någon tid för eftertanke. Som med den där nätdejtingen Frida testar: snabbt vidare med nästa tråd.
Carin Hjulström har en förmåga att få läsaren engagerad i Frida, som är en godhjärtad hjältinna på ett lite gammaldags vis. Ofta är det småroligt, om än litterärt lättviktigt.
Det blir lite väl mycket pärlsocker på den där kanelbullen ibland i slutet. Men på det stora hela klarar sig Frida Fors rätt bra.
