Medryckande om folkmordspropaganda

Man spelade hutunationalistiska sånger, tipsade om var det fanns gömda flyktingar och gratulerade mördarna till ett gott arbete, som omskrivningen för att ta livet av 800 000 människor på några månader lydde.

De flesta anställda på radiostationen mördade aldrig någon med egna händer. Men de piskade upp ett hatklimat som, om inte orsakade, så i vart fall underlättade massmorden. I unika domstolsprocesser vid FN-tribunalen för Rwanda åtalades sedan de medieansvariga för folkmord – för första gången sedan Nürnbergrättegångarna.

BT-journalisten Niclas Sennerteg följer i sin – givet det tungrodda ämnet – medryckande bok Ord som dödar rättegångarna och gör oss plågsamt medvetna om hur mediemakten – som ju alltid är medskapare, snarare än någon neutral spegel av verkligheten – i kris och krig kan bli direkt dödlig.

Som rättslig och berättarteknisk fond står åtalen mot ledande nazistiska propagandister som Julius Streicher, ansvarig för den ökända Der Stürmer, och Hitlers presschef Otto Dietrich, som dirigerade den samlade tyska pressen.

Men det är på fallet Rwanda Sennerteg lägger sitt mesta krut och tillför mest, eftersom i alla fall medierättegångarna är mycket lite – om alls? – skildrade i Sverige. I Rwanda inträffar också bokens dramatiska höjdpunkt. Flera mediechefer har fällts av domstolen, och som läsare är man vid det laget inte bara starkt övertygad om deras skuld, utan också om att det är rätt och riktigt att döma dem. Då vänder Sennerteg elegant på steken och lyfter fram kritiken mot domarna: snävas yttrandefriheten in nu, kan domarna användas för att tysta obekväma röster? Och plötsligt är det svårare att ta ställning.

Det avslutande kapitlet om krigen i det forna Jugoslavien känns i så fall mer styvmoderligt påhängt, vilket kanske är naturligt, dels med tanke på att inga försök gjort att åtala mediefolk, dels då Jugoslavientribunalen bara kunnat konstatera ett enda regelrätt folkmord, det i Srebrenica.

På en punkt råder viss begreppsförvirring. Sennerteg skriver med hänvisning till den israeliske historikern Yehuda Bauer att antalet döda i folkmord mellan 1900 och 1987 skulle vara 169 miljoner och att det begåtts ”flera dussin” folkmord sedan andra världskriget.

Siffran 169 miljoner kommer dock inte från Bauer, även om han också använt den, utan från den amerikanske statsvetaren RJ Rummels beräkningar. Högerhöken Rummel talar dock inte om folkmord (genocide) i Folkmordskonventionens mening, utan om något han kallar democide, där han inkluderar fler typer av massmord och en del svältkatastrofer. Den utökade definitionen ger honom möjlighet att räkna in morden på politiska motståndare i Sovjet och Kina.

Man kan förstås tycka att det är hugget som stucket hur man räknar – FN har ju inte monopol på begreppet – men det är en fråga med politisk sprängkraft. Det finns ju sedan länge en önskan bland västvärldens liberaler att jämställa den kommunistiska terrorn med den nazistiska.

Kan man plötsligt använda det ondskeladdade begreppet folkmord också om Stalins utrensningar, gulags slaveri och svältkatastroferna i Kina, har de tagit ett stort steg på den vägen – och kan lättare utmåla de kvarvarande kommunist- och socialistpartierna som jämställda med nynazister. På bekostnad, dock, av historisk precision.

Jag menar med detta inte att antyda att Niclas Sennerteg skulle ha har några politiska baktankar med sin utvidgade definition, om det vet jag inget, men man måste ha klart för sig att det är ett politiskt minfält han beträder.

Eftersom Niclas Sennerteg är BT-medarbetare recenseras boken av Petter Larsson, kritiker i bl a Helsingborgs Dagblad och Aftonbladet.

Petter Larsson