Med ljus i sinnet

I Fredrik Ekelunds (f 1953) Fadevår, tack för ljuset! appliceras, vilket redan titeln avslöjar, ett mycket positivt synsätt. Texten gör avstamp i det tidiga 60-talets Malmö, dit han flyttar som nioåring. Flyttbussen anförs av hans föräldrar, båda läkare, senare specialister inom sina respektive fält. Han har en bror och en syster, men familjen ges ingen framträdande plats i berättelsen.

Tonvikten ligger istället på det sammanhållna kollektiv av pojkar som regerar i radhusområdet i kvarteret Hjortsvampen, i Hyllie församling. Fredrik Ekelund omger barn- och ungdomsåren med en yra som liknar vårens.

Vad som gör pojkarnas uppväxt så pass ljus och löftesrik är delvis ett resultat av deras intressen– mycket friluftsliv, mycket lek och spel i parkerna, med fokus på fotboll.

Än viktigare är det faktum att de växer upp i ett förhållandevis jämlikt samhälle. Fadevår, tack för ljuset! är ingen uttalat politisk bok. Den ger dock stöd för de forskningsresultat som framkommit på senare år, att ojämlikheten är nedbrytande och direkt skadlig för individer på alla nivåer.

Men texten är i första hand att räkna som en entusiasmerande show, där en inspirerad författare förfaret svingar sin trollstav. En egensinnig typografi förstärker det improvisatoriska, känslan av livad förströddhet.

Det är lätt att tjusas av solskensentusiasmen, fast nog kunde det varit givande att få samma skeende tecknat av en person med motsatt kynne, kanske en melankoliker.

Denne skulle troligen mer öppet ha kritiserat de ständigt frånvarande föräldrarna, särskilt den koleriske fadern. Mobbaren Klave, som gör livet surt för sina skolkamrater med sarkasmer, hade säkert fått en mer negativ roll. De existentiella kriser författaren genomgår, traumatiska upplevelser genomsyrade av intighet, skulle nog ha förstorats.

Men det vore förstås befängt att kräva mer mörker, av en text som så tydligt syftar till att tacka ”för ljuset”. Genom ordvalet får för övrigt projektet en religiös ton.

Den som tittar närmare på materialet skall dock finna att det enbart är Fredrik Ekelunds frejdiga temperament och livsbejakande attityd som bär upp det.

Varje kapitel avslutas förvisso med stycken som för tankarna till bön, upphakade på frasen ”fadevår”. Något egentligt andaktsliv skildras dock inte. Visst konfirmeras unge Fredrik, trots att hans föräldrar verkar vara ateister. I den mån kristendomen förs på tal är det dock i negativa ordalag. Som sensualist har författaren svårt för en trosuppfattning ”som så gärna vill straffa oss för allt – kåthet, livsglädje, lust – och därmed göra oss mindre fria.”

Böneramsorna används alltså som strukturerande element, vilket blir lite konstigt när referenser till religion i övrigt saknas.

På det hela taget erbjuder dock Fredrik Ekelund en väl monterad backspegel, med fri och öppen sikt. Den reflekterar några av de decennier som nyligen flytt, genom vilka det blir möjligt att bättre förstå och evaluera den förvandling av samhället som pågår idag.

I Fadevår, tack för ljuset! förenas det nyttiga med det underhållande. Litteratur som grundas på sådana ingredienser blir sällan monumental, men även det efemära äger sitt givna värde.

Inte blir det sämre av att det råder en sådan härligt frisk och förlig vind i prosan. Fredrik Ekelund lägger sig vinn om ett musikaliskt språk och har en osviklig förmåga att sätta fraserna så att det sjunger.

Peter Grönborg