McEwan med humor

Med sin tolfte roman Hetta presenterar han något nytt men lyckas samtidigt hålla kvar vid det som är typiskt för hans stil – en detaljerad precision i språk och iakttagelser, en psykologisk insikt och ett fullt mått av komplexitet hos en eller flera karaktärer. Vad är det då för nytt inslag som visar sig i Hetta? Jo, en humor som väcker både fnitter och gapskratt emellanåt. Dessa inslag av humor är inte direkt vad man väntar sig men smyger sig på som små trevliga avbrott då man minst anar det. Jag skulle faktiskt våga påstå att det är denna humor som gör att McEwan än en gång kommer att glädja en stor skara läsare; utan den hade det funnits en risk att Hetta upplevts som alltför nischad.

Vi träffar Michael Beard, tidigare Nobelpristagare i fysik. Beard är en man som lever på sina tidigare framgångar och lögner om sig själv. Igen och igen hamnar han i situationer där han underskattar sin egen förmåga att skapa kaos. Självgod och ibland totalt världsfrånvänd drar han slutsatsen att ”det inte är så farligt”. I själva verket sårar han människor, förargar dem till den grad att de gladeligen skulle se honom försvinna från jordens yta. I sitt arbete är han omgiven av unga forskare – entusiastiska och engagerade till skillnad från honom själv. Beard tillhör den skara som inte kan bestämma sig för om klimatförändringarna är ett vetenskapligt faktum eller bara trams och faktum är att han skiter i vilket.

Han försöker hålla uppe bilden av sig som intressant och aktuell men i själva verket har hans intresse för fysik svalnat för länge sedan och det enda som finns kvar är svart cynism och en längtan efter något odefinierbart. Beards missbrukande personlighet ger inte utrymme för några framgångar och tomheten kompenserar han med sina största intressen alkohol, mat, sex och kvinnor.

Det är dock inte bara Beards komplexa personlighet som McEwan lyckas fånga; han beskriver dubbelmoral i forskarvärlden och hets i mediavärlden samt lyckas skissa en mycket skarp bild av den tidsålder vi lever i. Här återges diskussioner kring klimatförändring, kvantfysik, teorier om hur jordens befolkning ska överleva en energikris och andra inte helt lättsmälta ämnen. McEwan gör en stark insats och lyckas skapa en intressant roman av detta – risken att förlora läsare kringgår han smidigt inte bara genom de redan nämnda passagerna av humor, utan också med hjälp av en iskall och underhållande ironi.

Inför en resa till Spetsbergen som ska företas av ett sällskap engagerade i klimatförändringarna konstaterar Beard exempelvis att ”stiftelsen skulle stå för alla hans utgifter, medan det brottsliga koldioxidutsläppet från tjugo tur- och returresor med flyg och snöskoterturer och sextio portioner varm mat per dag serverade under polarförhållanden skulle kompenseras genom planterandet av tre tusen träd i Venezuela så snart man kunde hitta en lämplig plats och muta lokala tjänstemän.”

Trots att McEwan serverar sin läsare ett gediget material vad gäller fakta gör han inte avkall på sin roll som författare till romaner där läsaren själv måste vara med och fylla i luckor. Redan tidigt tar historien en oväntad vändning och McEwan skapar därigenom en spänning som får läsaren att avancera. Det är till viss del tur eftersom Hetta är något ojämn med vissa långrandiga och komplicerade avsnitt som emellanåt känns onödigt krångliga att ta sig igenom. På det hela taget är det dock bara att buga och gratulera – Ian McEwan, du har gjort det igen.

Anne Philo