Mannens osynliga och självklara sexualitet
Den heterosexuella mannens sexualitet är självklar och finns överallt i samhället. Samtidigt är den osynlig, just eftersom den är så självklar.
Där tar Anja Hirdman avstamp i sin bok Den ensamma fallosen. Anja Hirdman är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet. Tidigare har hon gett ut boken Tilltalande bilder, där hon jämförde kvinnobilder i Vecko-Revyn och Fibaktuellt.
Å ena sidan är sexualiteten biologisk, naturlig och privat Å andra sidan är den allt annat än det. Samhället är besatt av att förmedla sex i tidningar och på Internet, och samtidigt som vi bombarderas formas bilden av hur manlig respektive kvinnlig sexualitet och sexighet ska se ut.
Anja Hirdmans forskarprosa är inte särskilt lättläst (även om det finns forskare som skriver mycket, mycket snårigare). Men visst går att läsa den utan att själv vara expert, utan bara intresserad av synen på sex i samhället.
Det är ren mediekritik Anja Hirdman sysslar med; boken har alltså inga intervjuer utan hennes analys av vad hon sett och läst.
Hon diskuterar hårdporr, mjukporr och internetsajten snyggast.se. Snyggast.se är alls ingen porrsajt, utan en vanlig internetsida som går ut på att folk försöker se snygga ut på bild.
Snyggast.se är också allra intressantast för den som vill fundera över ungas syn på sexighet. På sajten bestämmer ju killar och tjejer själva hur de vill uppfattas, det finns ingen fotograf som regisserar och inga pengar att tjäna. Det enda tjejen eller killen som lägger ut en bild på sig själv har att vinna är en plats på topplistan. Besökarna på sajten ger poäng från 1 till 10.
Det är lätt att kolla att Anja Hirdmans analys stämmer: på den färska topplistan över snygga tjejer är nio av tio tjejbilder urringade, sängkammarögda och plutmunnade. Den tionde är melankolisk och inåtvänd. Med killbilderna är det precis tvärtom. En enda kille har sängkammarblick mot betraktaren och visar naken hud. De nio andra på topplistan ser melankoliska och inåtvända ut, och visar ansiktet men inte kroppen.
Både killar och tjejer vinner alltså om de följer normen, och de verkar vara medvetna om vad som går hem. Anja Hirdmans tes är att den manliga blicken är det viktiga när killarna och tjejerna skapar bilder, och också killar egentligen värderar andra killars röster mer än andra. Jag har svårt att se i hennes analys att det måste vara så – och hur vet man ens vem som verkligen är tjej eller kille på ett internetforum?
Analyserna av hårdporr och mjukporr – dit hon räknar killtidningar med nakenbilder, som Slitz – är ganska kortfattade. I mjukporren visar Anja Hirdman på hur poängen är att bekräfta män, lika mycket som att visa upp kvinnor. När utvikningstjejerna intervjuas om vilka män de gillar säger de att utseende och pengar inte spelar någon roll – bara han har humor. Alla män kan alltså känna sig inneslutna och tänka att det skulle kunna vara möjligt att just han fick chansen.
Det är inte något nytt och revolutionerande hon berättar. Men den osynliga manliga sexualiteten blir lite mer synlig med hjälp av Anja Hirdman.
Lena Kvist
