Mannen som karikatyr
Den utspelar sig i den svenska filmvärlden och är den bästa av de tre spänningsromanerna, listigare komponerad och mer välskriven. Som när tjusigt litet brickpussel faller på plats länkar Wennstam också samman personer från de tidigare böckerna i denna sista del.? Åklagare Madeleine Edwards, polisen Mats Hjörne och det numera frånskilda paret Jonas Wahl och Rebecca Levin dyker alla upp.
Samtidigt har Alfahannen vissa problem, problem som Katarina Wennstams författarskap ständigt brottas med.
Med sina böcker för hon en viktig kamp mot mäns våld och allmänna svinigheter mot kvinnor. Det är bra, men inte alltid så bra för texten.
Det blir gärna övertydligt: mannen som karikatyr istället för människa.
I Alfahannen är den manliga huvudpersonen, filmstjärnan Jack Rappe, ett så über-ont vidrigt manssvin att ingen i världen kan tycka synd om honom när han hittas i sitt lyxhus med livshotande sår efter att ha fått en trasig glasflaska i magen.
Den kvinnliga huvudpersonen – debuterande skådespelerskan Emma – är mer komplicerad. Emma är i tjugoårsåldern och jobbar på kafé när hon överraskande får den kvinnliga huvudrollen i en modern version av Shakespearepjäsen Så tuktas en argbigga.
I filmen spelar Emma en ung tjej med rötter på Balkan, som lockas av en äldre man spelad av den hemvändande Hollywoodstjärnan Jack Rappe. Rappe är en sadistisk kvinnoförtryckare både i filmen och i romanverkligheten. Han raggar upp tjejer knappt hälften så gamla som han själv och går igång sexuellt på att ha makt över dem.
Emma blir en av tjejerna i raden. De har ett förhållande, löst i fogarna, där Jack ringer ibland och Emma kommer när han kallar på henne.
När Alfahannen tar sin början är det Guldbagge-gala. Både Emma och Jack är nominerade. Strålkastarnas ljus spelar över himlen utanför Cirkus på Djurgården och röda mattan är utrullad. Emma bär Dolce&Gabbana-klänning och ett par fullständigt fotmördande Christian Louboutin-sandaletter där hon sitter vid Jacks sida på de nominerades reserverade bänkrad och tevekamerorna zoomar in dem. Den här magiska Guldbaggekvällen ska sluta med att Jack får den där trasiga glasflaskan i magen.
Attacken hamnar på åklagare Madeleine Edwards bord. Tillsammans med kriminalpolisen Mats Hjörne ska hon utreda vem som anfallit Jack Rappe. Det visar sig inte vara så svårt.
Precis som Katarina Wennstams tidigare böcker bygger inte Alfahannen på deckarens traditionella ”vem gjorde det?”. Istället är det frågan om hur det ska gå för människorna som är inblandade som driver läsningen framåt.
Och drivet finns där. Katarina Wennstams skildring av filmvärlden och filminspelningen är trovärdig, både när hon skildrar gubbigheten och när hon visar hur otroligt vardagligt och tråkigt det kan vara på en filminspelning. Samtidigt lyfter romanen aldrig över en viss nivå, det blixtrar inte till och blir angeläget på riktigt. Här finns inga nya insikter. Vilket är synd när Katarina Wennstam brinner så för att förändra världen.
Alfahannen fungerar bäst om man ser den som litterär snabbmat: den smakar hyfsat och mättar snabbt.
Läs också: Tove Alsterdals debutdeckare Kvinnorna på stranden, en riktig pageturner.
