Män är djur hos Kärnborg
Jag suckar uppgivet när jag vänder blad, inte säker på vad jag känner inför något som inledningsvis verkar så förutsägbart. Ska Kärnborg använda sin skarpa debattröst och ställa Mannen till svars, håna honom, förinta honom? Jag suckar fler gånger men efter ett tag byts suckarna ut mot någonting annat. Jag fortsätter läsningen full av förväntan och snart drivs jag av något slags inre tvång blandat med vämjelse.
Huvudkaraktären Johan Furumo börjar tydligt att framträda för mig: doktorand i filmvetenskap vid Lunds universitet, extraknäcker som föreläsare om brittisk film vid ett universitet i Danmark.
Johan är gift med Lena, de har två söner och har fram tills nu levt ett tämligen normalt liv förutom det faktum att Johan verkat vara notoriskt otrogen.
När nu Johan möter Nadine, som är en av hans danska studenter, händer något med honom. Han får för sig att Nadine kan rädda honom, att det är hon som är hans framtid. Det som hade kunnat bli en stillsam förälskelse utan större avtryck utvecklas blixtsnabbt till besatthet hos Johan och han sjunker allt djupare.
Den mystiska Nadine, som uppfattas som vacker men oberäknelig, svartsynt och impulsiv av de flesta som möter henne, är en av romanens viktigaste karaktärer.
Trots detta lyckas Kärnborg hålla henne näst intill hemlig för läsaren. Hon anas i bakgrunden men slinker undan så fort det bränner till, hon gäckar sin omgivning och framför allt Johan och vännen Amanda. Utan att egentligen behöva göra så mycket drar hon in dem båda i en snabbt nedåtgående spiral. Den karaktär Kärnborg delar med sig mest av till läsaren är Johan och det ingår förstås i planen; Johan är en man som bekräftar Nadines bild av män som utsugare och förtryckare av Kvinnan. Som Nadines lärare har Johan ett hierarkiskt maktövertag men det är trots allt han som hamnar i beroendeställning till Nadine på grund av sitt begär till henne.
Kärnborg förmedlar en rutten bild inte bara av Johan utan även av hans manliga kollega som utnyttjar sina kvinnliga studenter och faktum är att det knappt finns en enda man i hela boken som framställs sympatiskt. Samtidigt beskrivs inte kvinnorna som totalt oskyldiga, Nadine är exempelvis helt skrupelfri gällande sitt eget beteende gentemot människor i sin omgivning, men ändå verkar de vara offer för omständigheterna. Tacksamt nog sätter dock Kärnborg tilltro till sina läsare och serverar inga tydliga svar och det tillhör en av romanens främsta styrkor.
Som en nutida Zola flår Kärnborg sina karaktärer, blottar deras svartaste sidor och kastar läsaren in i en mardrömslik tillvaro. Eventuell empati och analys lämnas till läsaren själv. Med en naturalistisk svärta beskriver hon mörka gator och rum, sunkiga möbler, perversa tankar och fantasier, allting blandat med ångorna av alkohol och effekterna av droger. Det är smutsigt, det är äckligt, det är perverst.
Kärnborg får sin läsare att vilja släcka läslampan, slå igen boken och gå tillbaka till sin egen trygga vardagstillvaro med en älskad bredvid sig i sängen och sovande barn i rummet intill. Jag känner instinktivt att jag inte vill vara i Kärnborgs värld, jag är tacksam när boken är slut och jag kan dra en lättnadens suck.
Alla dessa känslor som läsningen förmedlar måste betyda att detta är en riktigt lyckad roman. Den chockerar, äcklar och skrämmer. Samtidigt vill jag intala mig själv att riktigt så här jävligt är det inte. Männen i Som om är inte representativa för Mannen. Eller?
Anne Philo
