Lyhörda möten i Afghanistan

Finns det ens något att ”förstå”? Har ett land en själ, en egen mentalitet, och hur skildras den i så fall bäst?

Sådana frågor ansätter mig vid läsningen av I väntan på talibanerna, journalisten Jesper Huors reportagesamling från krigets Afghanistan. Huor påminner mig om att journalistiken, hela mänskliga samvaron om man vill vara högtravande, ytterst vilar på berättelser. På föreställningar om oss själva, om de andra, om alla föremål, institutioner och begrepp runt omkring oss.

Kanske är det därför historierna är vad man minns. Långt efter att de abstrakta diskussionerna bleknat.

Jesper Huor åkte till Afghanistan för en reportageresa. Sen åkte han igen, och igen. Sammanlagt var han där i fem månader under 2009. Från första stund söker han sig till berättelserna. För varje person han samtalar med får vi en ny skärva att lägga till de andra. De varvas med korta historiska, eller dagspolitiska, utblickar. I väntan på talibanerna för tankarna till Åsne Seierstads bok om Irak-kriget, Hundra dagar i Bagdad.

Vissa möten varar bara en sida, andra i ett trettiotal. Vissa är givna i en bok om dagens Afghanistan – kvinnorna som får högre utbildning, soldater ur den internationella Isaf-styrkan (tyvärr inga svenskar) och en lokal talibanledare – medan andra möten tycks komma till av en slump. Som när Jesper Huor är på en konsert med sångerskan Wajida Rastagar och en man börjar berätta sitt livs historia. Kapitlet som följer, kallat ”Avfällingen”, ger en fullkomligt makalös inblick i en grupp poesiälskande ateisters liv, mitt i det benhårt traditionella Afghanistan.

Huor erkänner sin förvirring, sina tillkortakommanden. Han inbillar sig inte att kunna skildra ett helt samhälle, det är en omöjlighet, sammanfattningar riskerar alltid att skymma delarna. Vad vi får, vilket räcker långt, är hans odelade uppmärksamhet på de människor han möter. En lyhördhet, en blick som inte väjer för det komplicerade.

Om Jesper Huors förra bok, Sista resan till Phnom Penh, skrev jag i en recension att den var ”något standardiserad”. Sådan är inte I väntan på talibanerna. Den litar på berättelserna och får läsaren att själv foga samman en väv, en bild av Afghanistan, för att därigenom ”förstå” det.

Om man nu kan förstå ett land.

Erik Hammar