Lundell - gubbsjuk på riktigt?
Jag och mina polare Bertil och Håkan har länge snackat om att Ulf Lundell – för att få lite fart på sin karriär, åtminstone den musikaliska – borde satsa på en nedtonad unplugged-turné. Sparka Janne Bark och lägga ned det där lite tjatiga rockröjet.
När man precis blivit bönhörd – Lundell kommer ju till Åhaga i det lilla formatet till hösten som de flesta väl noterat – och är beredd att förlåta mannen en och annan rad, ja, då sitter man där plötsligt med hans senaste roman Vädermannen i knäet – och blir bara så sur igen! Jag tror det är William Blake som sagt något i stil med att ”omåttlighetens väg leder till vishetens palats” – inte hos Lundell, omåttligheten finns där förvisso, det mesta i övermått?men sen då?
Man är ju lite nyfiken på hur pass självbiografisk Ulf Lundell egentligen är i sina romaner. Huvudpersonen i hans förra romanen Värmen (2005) var en ärrad rockveteran på dryga femtio som irrade runt nere på kontinenten, låg med snygga, och framför allt unga, damer, drack cocktails och funderade över existentiella djupsinnigheter av typen ”ska jag ge mig ut på en ny rockturné igen, eller?”
I nya romanen är huvudperson, George, en 57-årig konstnär, återigen en man i ungefär Lundells ålder alltså, som sitter ute på Österlen och tjurar, när han inte överfalls av vilda, våta kvinnor, vill säga. Det hela i en omfattning som gör att det förment seriösa anslaget snart slår över i sin motsats och allt tenderar att bli till rena rama sängkammarfarsen.
Frågan som inställer sig är naturligtvis: skriver Lundell om sitt liv sådant som det är, eller möjligen så som han skulle vilja att det var? Eller lite av båda? Rent av ingetdera? Ja, det där är förstås svårt att veta exakt, men sprider man så många uppenbart autentiska markörer runt sig får man antagligen räkna med spekulationer av det där slaget.
Och kanske är det så att den här romanens enda gåta är hur pass fiktiv eller icke-fiktiv den är.
Eller mera precist: Är Lundell så här gubbsjuk på riktigt?
Något annat, någorlunda intressant, spörsmål uppväcks nämligen inte av den här pretto-romanen som spänner över nära 400 sidor av excesser i mat, vin & sex, samt, förstås, det sedvanligt lundellska gnället över hur eländig världen, och människorna, blivit. Sverige är skit, svenskarna är skit, till och med de egna barnen är skit!
Ja, åtminstone fram till att dottern Gun – eller Jackie som hon kallas i USA där hon bott i nära nitton år – plötsligt dyker upp nere på den sydsvenska bystan med 25 mille i bakfickan. Slantar som hon och lilla farsan kan dra till Frankrike och köpa en vingård i Rhônedalen för, bokens pekoralistiska slutpunkt.
Med på flyttlasset blir också 26-åriga älskarinnan Lydia, nyfödda bebben Oona och drygt 20-åriga personliga assistenten Sofia, litteraturhistoriens läckraste faktotum och expert på avsugningar. En final i rena rama Frank Sinatra-stilen med andra ord.
Jag har haft turen att på sistone få läsa några riktigt fina svenska, och relativt nyutkomna, klassromaner: Peter Kihlgårds Kicki & Lasse, Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna, för att nämna några. Mogna författarbröder i samma generation som Lundell som båda successivt förfinat och fördjupat sin romankonst.
Vid en jämförelse känns de här överspända väderobservationerna mest som en echaufferad och alltför lång gymnasistuppsats.
Nej, byt spår, Lundell. Kontakta SMHI!
Per-Axel Svensson
