Landsbygds–deckare med driv
I dubbel bemärkelse. Efter att många bra och flera provocerande risiga deckare av svenska författare blivit formidabla försäljningssuccéer både i Sverige och utomlands, och mången royaltypeng plöjts rakt ner i renoveringsobjekt i närförort eller ett nymornat intresse för dyrbara Odd Molly-kläder, vill alla som kan foga samman ord till (emellanåt) korrekta meningar ha en bit av kakan.
Schulmans Flickan med snö i håret utgår från en rätt klassisk mall. Ett litet värmländskt samhälle blir brottsplats för två flickmord, och en traffickinghärva börjar nystas upp av lokala poliser med olika typer av genretypiska egenheter.
Vi får också lära känna ett tvärsnitt av Verklighetens folk i en helt vanlig svensk småstad, genom små och effektiva noteringar. En kvinnlig journalist, nyligen nyskilt hemflyttad från Stockholm med sin son, tar förstås en stor roll i utredningsarbetet. Det hela smakas av med tidsmarkörer som föräldrasamvete, Facebook-flirt och inredningsdetaljer.
Som brukslitteratur, att tröcka i sig den där kvarten innan man släcker lampan på kvällen, är deckare nästan alltid ”helt okej”. Men Schulman har ambitionen att vara bättre än så.
Hon för in klassperspektiv, landsorten versus Stockholm, journalistik, världsproblem, mänskliga relationer och vardagsliv i texten på ett övertydligt men rätt kul sätt.
Det finns ett driv, obligatoriskt nödvändigt för deckare: man ska vilja vända blad. Konstruktionen är det heller inget fel på. Jag köper till och med arbetsprocessen hos lokalpolisen i Hagfors, trots att den är lite väl trög och ”vi kollar på det i eftermedda”-artad för intrigens skull.
Men Schulman har också ett så kallat öga för detaljer. En solfjäder ovanför soffan i någon lägenhet, ett sätt att reagera på ordet ”uppskatta” som avslöjar en viss mentalitet.
Det är helt enkelt en lite mer än okej deckare med en väl utgjord, om än ibland något förväntad, socialrealistisk touch. Tyvärr krackelerar de sista femtio sidorna betänkligt och den racerknypplade upplösningen är rätt larvig.
Jag misstänker att det är så här Camilla Läckberg vill skriva, men inte riktigt mäktar med.
Rebecka Åhlund
