Lagercrantz om kriget mot psykisk sjukdom

Han ägde gåvan att på få minuter förmedla väsentligheter, avskalade journalistiskt effektsökeri men med stilistisk färg. Denna på en gång initierade och distanserade nyhetsförmedling, kombinerad med reporterns reflektioner, var en tillgång för den politiskt intresserade allmänheten.

Det hände att rösten tystnade för någon tid. Så var fallet under 1976 års valrörelse med dess hårda tag mellan statsministerkandidaterna Palme och Fälldin. Där om någonstans skulle väl en Arvid Lagercrantz ha hållit hus?

Rapportören hade emellertid förhinder. Han var upptagen av vendettan med en psykisk sjukdom, som numera går under benämningen ”bipolär” men vars offer vanligen kallades ”manodepressiva”.

Om sig själv och sin relation till denne medvandrare genom livet har Arvid Lagercrantz skrivit en bok som just kommit ut, Mitt galna liv . Huvudpersonen är sjukdomen; om sitt yrkesliv och människor han mött berättar Lagercrantz i den mån de äger relevans till sjukdomen och dess förlopp.

Det blir ändå i hög grad en bok om människor, om familj och vänner, men framför allt om människors roll i sjukdomen; denna är i hög grad genetiskt betingad. Och i den lagercrantzska familjehistorien funnes stoff för otaliga berättelser om originella och färgstarka personer. Ett exempel på måfå är farmors bror, i kunglig onåd sedan han spelat bort drottning Sofias reskassa i Monte Carlo.

Arvids far var emellertid tillbaka i glansen, som löjtnant ombord på Oscar II:s Drott. Denne dominerande fadersgestalt spelar en central eller avgörande roll för Arvid.

Han var inget patriarkalt råskinn – slog inte barnen – men det står en aura av krav och glädjelöshet omkring honom. Till detta kom åldersklyftan: när Arvid och hans tvillingbror Nils kom till världen var pappan 59 år. Från sitt första äktenskap hade han barn som nu var vuxna. Halvbrodern Olof Lagercrantz skulle senare ge Arvid valfrihet att titulera honom ”halvbror” eller”halvfar”.

Modern fick aldrig någon psykiatrisk diagnos – även om en sådan varit påkallad. Hon saknade självförtroende och omdöme, brister som dömde till lidande.

Arvid visade tidigt maniska drag. Han drogs från åttarummaren på Östermalm till att tjäna en 25-öring som springpojke. Som femtonåring mönstrade han på och nådde Beirut, där skovet hann ifatt honom och tvingade honom hem. Han gjorde emellertid lovande come back i skolan och tog så småningom studenten.

På Östgöta-Correspondenten fick Arvid kontakt med journalistiken. Fascinationen av att se sitt första alster i tryck blev för mycket: den utlöste en mani som läkarna dock fick kontroll över med medicinernas hjälp (dessa spelar för övrigt en central roll i berättelsen).

På Radioekot fann Lagercrantz sin hamn. Men skuggan av fadern följde med – också när han i tjänsten hade att göra med den trulige Gunnar Sträng. Kontrasten var den alltid vänlige Tage Erlander.

Osäkerheten har varit fördömelse. –”Jag blev manisk när jag skulle visa att jag dög.” Och därtill: – En inte liten del av lidandet för en psykiskt sjuk består i tisslet och tasslet.

Det är motivation nog för denna bok. Men den kommer säkert att få läsare långt utanför de direkt berördas krets.

Bengt Ingvar Ekman