Konst med en koltrast i strupen

Intrycket förstärks än mer när tre av de intressantaste deltagarna nu inbjudits att öppna höstprogrammet på Flaménska.

Alla ägnar sig åt grafisk blandteknik med inslag av collage och teckning. Resultatet är för alla tre så intressant att den förkättrade grafiken med ens ter sig som ett av nutidskonstens starkaste medier.

Sissi Andersson från Hudene i Herrljungatrakten hör till Ålgården-grafikerna, och särskilt hennes serie Vägval anknyter till en Piranesis metod att kontrastera bräckliga människor mot hotande svarta massiv, men i hennes fall också med en befriande humor, såsom i skydd av uppfällt paraply.

Anna Christoffersson från Dalsjöfors har blivit allt mer virtuos i sitt arbete med raffinerade collage, byggda kring naturfoton, och ofta med miljöetisk tendens och något av en Max Ernsts romantiska men bistra surrealism. Själv kallar hon sig hopptimist.

Rune Persson, Kinna-grafikern, hör till samtidens finaste svenska grafiker med aldrig sinande fantasi ifråga om tekniskt nytänkande. Han har också den bredaste uttrycksskalan av de tre, nästan alltid på klassisk grund, svängande från en Caspar David Friedrichs landskap till Guernica-referenser, inte sällan med något av en Axel Fridells elegans.

Men det märkligaste med alla tre är hur de tycks ställa sig i spetsen för en vilja att använda sin konst till att både varna för vart vi är på väg, och ge kraft att stå emot, jämsides med en skönhet som låter det understa, det bara anade, komma överst i en nattbetonad konst som sjunger i tidigaste gryningen, som om alla tre haft en koltrast i strupen. Vi har något märkvärdigt alldeles inpå oss.

Rolf Haglund