Konsekvent lyrisk nivå
Relationer problematiseras och solkas ner, kärlekslivet betraktas med ironi. Visst duger det att vara kåt, men det är inte politiskt korrekt att vara kär.
Mot den bakgrunden finns det anledning att höja ögonbrynen vid mötet med ”Skulle jag dö under andra himlar”, det vill säga Johannes Anyurus (f 1979) första roman.
Medan han i sina tre rosade diktsamlingar mest framstår som en tids- och samhällsskildrare, med en seismografs förmåga att fånga upp skälvningar i sociala marginaler, ligger fokus i hans prosadebut på tillståndet hos ett enskilt temperament.
Berättelsen kretsar i huvudsak kring Francis, en ung skulptör med bas i Göteborg. Minnesbilder hämtas från barn- och ungdomstiden i Borlänge, präglad av gängkriminalitet och det innerliga umgänget med upproriska invandrarungdomar, flera av dem konstnärligt begåvade.
Författaren har stort kunnande om sociokulturella frågor, men är sparsam med reflektioner till förmån för romantiserade scener, som att dricka absint på en kyrkogård.
Denna frånvända attityd får konsekvenser på miljöskildringen, vilken stannar vid svepande stiliseringar, även när Francis vistas i Göteborg eller inventerar Madrid för en eventuell exil där. Inte heller människoteckningen hittar fram till konkretion och initierad nyansrikedom. Francis har många vänner, dock utan att det blir tydligt med vilka ögon de betraktar honom.
Texten rör sig istället konsekvent på en lyrisk nivå, där det episka flödet baseras på huvudpersonens skiftande emotionella status. Han är svårt plågad av förluster, av att nära och kära ryckts ifrån honom, oftast genom dödsfall.
Hela boken springer fram ur Francis fördunklade medvetande, ur hans vaga reflektioner över fundamentala livsfrågor. Det obehag han känner inför de existentiella villkoren får honom att tvivla på verkligheten, får honom att hoppas på en andlig dimension.
Francis läser Koranen, dras till schamanism och fantasier om nomaders rörliga liv. Det kan låta som religiösa spekulationer, men det rör sig mer om ett intuitivt famlande efter att ge livet en uthärdlig belysning.
Vägen till Islam går inte via välgrundade resonemang och övertygande argumentering. Francis beter sig mer som en estet som försöker möblera om i själen, ett tomt rum som religionen fyller ut, likt ett attribut.
Johannes Anyuru arbetar inte med intellektuella medel, vilket blir tydligt när han framställer sin huvudpersons konstintresse. Ett flertal berömda skulptörer nämns vid namn, men ingen teoretisk kunskap om deras arbeten träder fram. Verken omtalas i poetiska ordalag, närmast för att förstärka den atmosfär som råder i berättelsen.
Vad gäller det ideologiska ges Che Guevara en plats. Ibland lanseras smått revolutionerande tankegångar, som att ”människan måste uppfinna sig själv i en våldsam politiserande gest”, men de får aldrig något fäste. Textens tendens vetter snarare åt konservatism, åt underkastelse och auktoritetstro. Sensmoral: en ung man gör klokt i att ansluta sig till sin faders tro och kultur.
Johannes Anyuru är en mycket driven stämningsmålare. Den bildrika prosan ringlar sig som en exotisk växt över sidorna, förföriskt levande. Bäst fungerar den i den intensiva skildringen av Francis hyperkänsliga romans med Nina, en peruanska han möter under några besök i Spanien.
När han öppnar upp för detta emotionella vågspel tvingas han ut på en äventyrlig egg, där det vibrerar av ogarderad sensitivitet. Så länge denna relation placeras i centrum speglas människans vara med en sällsynt myndig värdighet.
Peter Grönborg
