Kluvet och knivskarpt av Leif GW Persson

Det blir en polsk korv med surkål och fransk senap. Men korven förblir oäten. En blodpropp i hjärnan förändrar allt.

Leif GW Perssons Den döende detektiven är lika mycket en bra polisroman som en berättelse om hur även den som annars kan ”kika runt hörnen” inte klarar av att se sig själv och livet i vitögat. Därför drar det ihop sig till skrivbordstjänst i det stora polishögkvarteret i det blå.

Denna den sista romanen om Lars Martin Johansson och den svenska polisen utspelas i och kring en sjuksäng. Hemhjälpen är tatuerad och piercad, ”lilldrängen” är ryskt barnhemsbarn. Bästa vännen Jarnebring är fortfarande varglik och skräckinjagande – men pensionär han också.

Likt en Mycroft Holmes – Sherlocks smartare brorsa – löser Johansson brottet mer eller mindre liggande.

Ämnet? Pedofili. En nioårig flicka våldtas och mördas. Gärningsmannen går fri. GW Perssons ultimata stereotyp för uselt polisarbete, Evert Bäckström, ser till att brottet förblir olöst.

Men när de ”riktiga poliserna” får vara med räcker det med en genomläsning av det mest grundläggande utredningsmaterialet, för att Johansson ska veta var brottsplatsen är och vem som är mördaren.

Resten är bara en fråga om att leda denna visshet i bevis.

Det hör till saken att i Den döende detektiven är brottet preskriberat. Johansson och Jarnebring ställer dock gärningsmannen inför ett yttersta val. Själv har Johansson inget val. Han närmar sig det där hörnet som han inte kan se runt. Och han rundar det, så småningom.

Den döende detektiven är en bra polisroman. Men den är kluven. Som alltid i Leif GW Perssons romaner rör sig samhällskritiken under och över själva berättandet. Det blir å ena sidan en sorts roman kring Johanssons person och sjukdom, om alla dem som är på hans sida. Den blir av och till både charmig och tramsig, med norrländska stenrika storebröder och underdånigt lydiga poliser på alla nivåer.

Den andra delen, som rör offret, brottet och brottslingen, är dock knivskarp och glasklar. Här får Johansson ge röst åt GW Perssons bästa sidor. Pedofili är annars ofta ett ämne som lätt romantiseras, på såväl löpsedlar som inom kriminallitteraturen.

Hur många varianter på hemliga sällskap ur samhällets toppar, med slängkappor och blodslekar, har inte fått ställa sig framför just detta brott och skymma sikten för dess verkliga sammanhang, de vardagliga och banala?