Klassiska konflikter som biter sig fast

Trots allmänna teman som kärlek och uppbrott lyckas hon gripa tag i läsaren.

I Cecilia Davidssons nya roman har den namnlösa huvudpersonen lämnat Stockholm för att spendera sommaren i barndomshemmet i Småland. I det gamla huset finns en hennes överkontrollerande mormor, tankspridda morfar och minnen från den inte helt lyckliga uppväxten.

Orsaken till hennes visit är uppbrottet från ett minst sagt stormigt förhållande. Turbulensen som skakat relationen bryter av mot den stiltje som råder i barndomstrakterna dessa sommarveckor då hettan ligger tät och dallrande och tiden tycks stå still. Hon spenderar dagarna genom att driva omkring i skogen och inleda en rent kroppslig romans med en man från trakten.

Den kan bara bli fysisk, hennes tankar är upptagna på annat håll. I retrospektiv framträder bilden av relationen som hon lämnat.

Mannen är hennes antites. Hon djurrättsaktivist – han jägare. Hon vänster – han höger. Hon kollektivist – han individualist. Hon idealist – han materialist.

Han är flådig och högljudd, framgångsrik och beundrad. Hon är nonkonformist och bohem.

Kittet som håller dem samman är ren och skär passion, en dragningskraft som gör henne maktlös och aldrig låter henne släppa taget trots deras hopplösa olikheter. Men i denna dragkamp har hon tappat greppet om sig själv, nu försöker hon hitta bitarna igen.

Att vistas i huset är som att sticka hål på en ballong full med minnesbilder.

Hon upptas av barndomen, den komplicerade relationen till mormor och saknaden efter föräldrarna som dog i en bilolycka när hon var liten och som hon aldrig lärde känna. Det är som om tiden har slutat att betyda något, som om hon klivit tillbaks in i det förgångna. Hon slängs mellan att sakna föräldrarna hon inte minns och mannen hon inte kan leva med.

Språket i Cecilia Davidssons roman är präglat av en behaglig enkelhet. Det signalerar en stillsam resignation och en smärta som aldrig riktigt skrivs ut. Jag får känslan av att huvudkaraktären ligger nära författaren, själv från Småland och numera Stockholmare. Det finns en närhet till huvudkaraktären, Davidsson är både hård och förlåtande, precis som man brukar vara mot sig själv.

Hon skildras inifrån, vi får aldrig reda på hur hon uppfattas av andra, precis som att man aldrig kan se sig själv genom andras ögon.

Cecilia Davidssons roman är egentligen inte något nytt. Den rymmer klassiska konflikter som beroende – frihet, kärlek – självutplåning, bakgrund – framtid. Men det finns någonting förtröstansfullt i dessa allmänmänskliga teman, romanens främsta styrka är just dess enkelhet.

Det gör att den letar sig in och biter sig fast i läsaren.

Cecilia Köljing