Kanske hatar Gud kvinnor
Frågan är retorisk, författarna Ophelia Benson och Jeremy Stangroom utgår från tesen att religion är negativt för kvinnor.
De öppnar med ett långt kapitel med fall från verkligheten, kvinnor som begravts levande, stenats till döds, fått analen spräckt under gruppvåldtäkter, piskats, slagits, stympats, mördats och torterats i religionens namn. Deras brott? De var kvinnor.
Efter en inledning som får det att vända sig i magen går de ner på djupet. De visar hur religion används för att försvara systematiskt kvinnoförtryck, hur den används för att upprätthålla under–respektive överordning.
De vill undersöka hur sammanflätningen av religion och stat hänger ihop med sättet att behandla människor. Varför leder det till en sådan grymhet mot kvinnor?
De allra flesta erkänner att grymheter begås i religionens namn men menar att det har mindre med religion och mer med människorna som utövar den att göra. Man menar att religionens natur är godhjärtad, oförenlig med intolerans, grymhet och illvilja. När den sanktionerar kvinnoförtryck beror det på den mänskliga faktorn, sexistiska präster, ett fåtal ruttna äpplen.
Men Benson och Stangroom bryter sönder den uppfattningen. De menar att religion ”målar läppstift på grisen”:
”[o]m det besjälade syftet med den sanna religionen är att förse människor med kärlek och medkänsla, hur kommer det sig då att de mest nitiskt och iögonfallande ’gudfruktiga’ länderna har sådana hårda lagar och sedvänjor?”
De religiösa texterna är fulla med barnamord, lemlästningar och våld. Ta till exempel Gamla testamentets Gud som krigsivrar, kräver offer och utdelar grymma bestraffningar.
Författarna beskriver hur tron på könens komplementära natur håller kvar kvinnor i en underordnad position.
Genom det perspektivet kan man försvara att män innehar den officiella makten medan kvinnor underställs lagar och normer de inte varit med och utformat. Citaten de lyfter fram för att exemplifiera detta är rent komiska, vad sägs om detta citat ur Vatikanens ”Brev till kvinnorna” från 1995:
”[k]vinnligheten uttrycker det ’mänskliga’ lika mycket som manligheten gör det, men på ett annorlunda och komplementärt sätt.”
Med andra ord är kvinnan är människa, men på ett annorlunda sätt.
De stora religionerna kom till i en tid av manlig överordning och har sedan dess försett maktobalansen med en gloria av fromhet. I detta perspektiv är talibanerna i Afghanistan och fundamentalistiska mormoner i Arizona inte speciellt olika.
Religionen ger patriarkala traditioner tyngd och skyddar utövaren från kritik. Ändå är en övervägande majoritet av de fall som tas upp i boken från muslimska länder. Endast en referens finns till ultraortodoxa judar och hinduismen tas bara upp i samband med änkebränning. Med tanke på företeelser som flickmord och arrangerade äktenskap undrar jag om vissa religioner inte kommer undan för lätt?
Efterhand svänger boken och tycks alltmer ställa in siktet på islam. Författarna menar att etiketten ”islamofob” har blivit en metod för att ta udden av kritiken, ett sätt att tysta folk, något som i min mening är lika sant för epitetet ”antisemit”. Det som skulle handla om religion i stort börjar handla om islam specifikt.
Benson och Stangroom är redaktörer för ett antal filosofiska böcker och tidskrifter i USA och England och representerar en liberal hållning.
De passar på att ge vänstern en känga, bland annat slår de ett slag för individualismen genom en något malplacerad passage om hur kollektivet aldrig kan utgöra en identitet. Stundtals känns argumentationen politiskt styrd och det är inte första gången som allomfattande ämnen som misogyni får stå tillbaka för höger-vänstergnabb.
På det stora hela säger Benson och Stangrooms bok inte så mycket nytt. Men den fördjupar bilden av kvinnans plats i religionen. Kanske hatar Gud kvinnor. Efter alla vidriga exempel på det strukturella, globala kvinnoförtrycket, vilken annan slutsats kan man dra?
Cecilia Köljing
