Ikonen Elvis Presley

Under ”Love Me Tender” lägger han ifrån sig mikrofonen och går ut i publiken och kysser alla kvinnor han kommer åt. Det är en föreställning där den private Elvis Aaron Presley gör sin kropp till verktyg för ikonen Elvis Presley. I sin andra diktsamling Love Me Tender tar Niclas Nilssons den scenen som utgångspunkt och undersöker skillnaden mellan ikonen och privatpersonen.

Niclas Nilsson skildrar ett ständigt aktuellt tema, det enskilda och det gemensamma och identitetens problematik. Han ställer frågor och söker svar. Vem är den kärlekstörstande artisten och vem tillhör han? ”Det är min kropp, vem den än tillhör.”

Delar av Niclas Nilssons poesi liknar sentenser som har funktionen av avbrott i diktflödet och han inbjuder till reflektioner: ”Vi kan inte stiga ned i samma flod en gång.” Men så raderar han ut vad han säger och samtidigt som han säger det, gör han ett värde av tvetydigheten. ”Tror jag, men jag tror det inte.” ??

Bokens fem delar är en utmaning mot den omedelbara förståelsen av den föreställning som är en sida av artisten som träder fram på scenen och som befriar sig genom att framträda. Kluven i två delar står han i relation till det enskilda och det gemensamma, det närvarande och det frånvarande och ställer frågan: Vem är du?

Är jag vad ”jag” är eller är ”jag” vad jag är.?Och är du i så fall vad du är eller vad du var.

Dikterna i Love Me Tender är nyckeln till en värld där iscensatta effekter och känslor är närvarande och åtskiljandet och sammansmältningen av subjekt och objekt, och därur emanerande upplevelsemöjligheter blottlägger händelser där ljus och mörker avlöser varandra. Niclas Nilsson har i sin gestaltning av artistens strävan efter att bli älskad lyckats med både humor och allvar förmedla en bild av det enskilda och det gemensamma.

Eva Elmgren