Gammal är äldst – och klokast

Dikten illustreras av en Gausskurva, statistikens paradgraf som skildrar normalfördelningen; alla medelvärdens perfekta klockform. Gustafsson skapar metaforer utifrån kurvans form, liknar den vid en klänning, en ”tyrannisk slottsfru i långa kjolar”.

Det är all normalitet som är tyrannen, under kjolens ytterkanter döljer sig avvikelserna, det icke sannolika men likväl existerande. Slumpen och olyckan, ytterst ”Den alltför stora meteoren”, den som kan utplåna allt levande. Ingen statistik kan behärska tillvarons obehagligt överraskande svarta svanar, enskilda händelser som saknar sannolikhet.

Dikten är karaktäristisk för Lars Gustafssons kombination av matematik, filosofi och livssyn. Karaktäristisk är också kopplingen till världsrymden, det finns många sådana science fiction-drag i samlingen. Utifrån rymden kommer frågor utan artikulation och svar i genomlyst tomhet.

Gustafsson avvisar mystikerns klockartro på meningsfullhet, under ytan finns inget annat än mera yta. Gausskurvans skenbara trygghet, att tillvaron har förutsägbar, parallell symmetri, återkommer också i många dikter. Världen är så inrättad, men bara till en viss, uppluckrad gräns. Därute i tomheten lurar överraskningarna, gåtorna som är så evighetsdjupa att de är meningsmässigt tomma. Åldrandets mycket väl behärskade melankoli utgör annars det dominerande temat.

Många dikter är utsökta, serent stillsamma elegier över tidens obönhörlighet och levandets förvandlingar. I olika liv är det olika sent eller tidigt. Bara tidens malande gång är evig. Det gäller att stanna i nuet så mycket det bara går: ”läsa framtiden/ den ofärdiga texten/ bara när det verkligen behövs.” Nuet är punktformigt, ”en hårfin spricka mellan tid och tid/ där allt är möjligt”. Där saknas dimensionerna djup och tid, men i nuet är det mest meningsfullt att iaktta och njuta av iakttagelsen. ”Det kan ha varit bestämda ögonblick/ minuter och sekunder som var det viktiga”.

Lars Gustafsson kallar sig ”logonaut”, den som reser med eller på orden. Hans små avslipade, exakta diktstycken och tankar är högst otidsenliga, en åldrande form av poesi i dessa språkmaterialismens skördetider. Men gammal är som så ofta äldst. Och klokast.

Björn Gunnarsson