Galen, frisk och fri
Någon som mässar, skäller, muttrar? Kollar du bort? Svarar du? Funderar du på vem som gömmer sig där bakom?
Beate Grimsruds nya bok är en skildring av galenskap. Den visar att den sjuka sällan är så tokig som man tror och riktar kritik mot den svenska psykvården.
Huvudpersonen Eli är ensam men ändå inte. Hon hör röster i sitt huvud, röster som har uppstått i traumatiska situationer som en slags krishantering. Det är sexåriga Espen som får gråta så mycket han vill, tioåriga Emil som inte är rädd för döden, 16-åriga Erik som är stark och slår tillbaka och 26-åriga prins Eugen som tacklar allt med stil och värdighet. Sakta men säkert tar de över Eli, befaller henne, inte sällan med olika budskap som ”sitt, stå, ligg”. Om hon inte lyder kommer hon spricka, huvudets halvor kommer att slitas åt olika håll.
Eli var ett svårt barn. Hon grät ofta, skrek mycket, kissade ner sig och slog sönder hemmet i vredesutbrott. Hon bär på minnen av pappans händer som både kunde slå och klappa. Som kunde binda fast en i sängen. Som yngsta dottern i en stor syskonskara blev hon lilla prinsessan, pyntad och utställd för världen. Men helst ville hon vara pojke, hon beundrade Emil i Lönneberga och sin stabile och rejäle bror.
Symptomatiskt nog bär hon bara på manliga röster, de blir hennes alteregon, allt det hon helst ville vara. ”Jag är vacker och kvick i det alldeles för fina nattlinnet. Espen är smutsig runt munnen och rolig.” Hon växer upp som det tredje könet, väljer sina egna genusuttryck och blandar fritt. ”Jag kan delas. Eli både-och. De får en halva var från mig. /?/ Jag är den androgyna och passar till allt. Eller passar inte riktigt till någonting.”
Eli blir författare, dramatiker och filmare. Trots dålig syn, dyslexi, schizofreni och psykoser lyckas hon bra. Men allt försvåras av långa perioder under tvångsvård. Med sig från erfarenheten tar hon våldsamma övermanningar, bältesläggningar och övermedicineringar. Bältesformade blåmärken på armarna som aldrig skrivs ner i journalen. Kupade händer fulla med piller. Man får följa hennes ständiga kamp för färre mediciner. Och hur psykiatrimodellen har förändrats och försämrats.
Beate Grimsruds språk är som vanligt lysande; unikt och vackert. Precis som Eli går sönder och lagas känns språket söndersprängt och sammansatt i nya, starka, oväntade konstellationer. Boken ger en inblick i hur det är att leva med en multipel personlighet, det är skrämmande men oerhört omvälvande läsning.
Eli skriver en bok om sina erfarenheter, troligtvis är det den man håller i sin hand. Man får känslan av att detta är boken Grimsrud velat skriva länge, den är både uppdiktad och självupplevd.
På sätt och vis är det en utvecklingsroman. Men rörelsen går i cirklar snarare än linjärt. Med tiden blir cirklarna större och större och de dåliga perioderna kommer alltmer sällan.
Eli kanske aldrig blir av med rösterna men måste ta makten över dem. De tillhör konflikter i det förflutna, de var nödvändiga för att överleva. Beate Grimsrud skriver genom Eli: ”[d]et finns alltid en frisk sida bakom förvirringen, bara man lyssnar.”
Tack vare Beate Grimsrud kommer jag att lyssna i fortsättningen.
