Förmögna gubbar lullar omkring och klagar

Som enveten spårhund sniffar han efter rent känslomässiga förnimmelser och reaktioner. Han tycks skriva på instinkt, till synes övertygad om att den egna biografin räcker som grund för allmängiltighet.

Hans sprudlande och bångstyriga prosa kan liknas vid ett läckage, ett oförädlat råmaterial som bara väller fram. Det momentana i hans konst är resultatet av ett självpåtaget uppdrag: att kalkera det flyktiga livet, att ge ord åt hastigt passerande episoder, att fånga osmälta erfarenheter medan de är dagsfärska.

Samtidigt som sinnligheten och livsbejakelsen fängslar, kan den ystra stilen ofta verka pratig och överlastad. Frågan är vad som händer med den när Ulf Lundell för första gången ger sig på att skriva dramatik?

Visst tvingar genren honom till en högre grad av stramhet. Den relativa askesen beror dock mest på att miljöskildringar och rörelser i rummet med nödvändighet ersatts av enkla scenanvisningar. All energi läggs på dialogerna och i dem gnistrar och flödar det desto mer.

I hälften av de dramer som ingår i boken 6 pjäser samtalar äldre män, samtliga 57 år, med väsentligt yngre kvinnor, i två av fallen älskarinnor. De befinner sig i Varenna, Bangkok och Dolomiterna, på lyxigt avstånd från lokala förhållanden.

Som folkhemsnostalgiker talar männen illa om situationen i Sverige, en svada som blandas upp med att deras romantiska syn på kvinnor krackelerat. De utvinner mycket energi ur sina generaliseringar, men deras utsagor är allt för populistiska.

Därmed inte sagt att kompetenta skådespelare kommer att uträtta underverk med de bombastiska och vindlande replikerna. Om dessutom en djärv regissör väljer att vända dramerna mot författarens egen självbild och blottlägger den grisiga överklassmentalitet den utgår ifrån, så kunde det hela bli ganska illustrativt.

En sådan tolkning skulle sannolikt göra inkröktheten uthärdlig, för den klagolåt männen levererar är direkt pinsam. Framgångsrika och förmögna gubbar som lullar omkring och undrar vad de ska göra av sina liv!? Själväckel blandas med frätande misantropi, en åkomma som hör den av ära och rikedom kvaddade människan till.

Bäst är de tre pjäser som inleder boken, vilket dels beror på att de är mindre yviga, dels på att karaktärer som ligger längre ifrån författaren ges större utrymme. Offpist handlar exempelvis inte om gubbsjuka, utan där är det tvärtom en medelålders kvinna som tager sig en ung älskare.

Det i filosofiskt avseende mest kvalificerade stycket är Kejsardyk, som befattar sig med kunskapsteoretiska problem. Var går gränsen mellan en faktisk och en litterär sanning? Hur tillförlitliga är våra minnen?

Den första av Ulf Lundells pjäser som sätts upp är dock Backstage, hos Moment: teater i Gubbängen, redan på lördag. Allt händer i en loge, där en avhoppad rockstjärna konfronteras med en gammal flickvän och en fanatisk beundrare.

Vad Ulf Lundells publik bör känna till är att 6 pjäser är en läsbar bok. Dramerna ligger prosan nära; de situationer som tecknas är tillspetsade och de talföra karaktärerna manar fram en atmosfär av emotionell ymnighet.