Föreställning som ger tankar

Vad händer med den som deltar i fredsbevarande uppgifter i konfliktområden? Det är den centrala med långt ifrån den den ändå fråga som ställs i Carl Harléns föreställning – en mycket personlig och stark föreställning.

Stark tack vare den intensiva scennärvaron som detta engagerade manus framförs med, kombinerat med att publiken med jämna mellanrum direkt tilltalas/tillfrågas. Tillsammans ger detta en mycket levande föreställning som är ny varje gång då utfallet är resultatet av samspelet mellan rollen och publiken samt av de aktuella skeendena runt om i världen.

Dessutom förstärks närheten och delaktigheten genom att närmiljön vävs in i helheten. Utgångspunkten i det hela är ett rikt och genomtänkt och genomkänt manus. Carl Harlén har i sitt manus vävt ihop samtal med personer som varit med i väpnade konflikter, antingen som offer eller som fredsbevarande trupp, med läserfarenheter från ryska klassiker och den portugisiske författaren António Lobo Antules – och med musiken som varp skapas bilden av en mans erfarenhet. En vilsen, olycklig och ångestladdad man som djupt skadats av sina erfarenheter. Trots att hans utgångspunkt varit att hjälpa har deltagandet inte enbart inneburit skyddande av civila utan även utövande av våld.

Det är stora och viktiga frågor som ställs även om de ej har något svar. På frågan ”kan konst förändra” blir mitt svar ja, den kan få oss att tänka mer, tänka nytt och det kan förändra. Teater Uno tvingar i denna föreställning sin publik att tänka.

Vibeke Carlander