För hög fart i Atwoods dystopi

Hon tar till stora fyrverkeriet och splaschar på med flummiga gröna vågen-sekter, onda framtidsgladiatorer i painballhelvetet och rosafluffiga kvinnovärldar i form av spa-paradis.

Miljön är fantastiskt väl uppmålad. Intrigen lämnar inte en död minut. Ändå är jag besviken på Syndaflodens år.

Jag hade hoppats på mer från Margaret Atwood. Hur kan en så här seriös, viktig, samhällspolitisk och trots allt välskriven bok kännas så grund?

En av Atwoods stora succéer på senare år är Oryx och Crake från 2003, en storslagen framtidsdystopi. Med den lade hon grunden till miljön som också finns i Syndaflodens år.

Enligt Atwoods förord är det nu första gången hon återvänder till en roman för att skriva en ny bok med anknytning till den. Det beror dels på att många läsare frågat henne om vad som hände efter slutet på Oryx och Crake, dels på att miljöförstöringen, genmodifiering och annat elände eskalerat under slutet av 2000-talet och att hon kände att ämnena var viktigare än någonsin.

Den som läst Oryx och Crake vet alltså hur det ser ut i Margaret Atwoods sköna nya värld. Det är ingen vacker syn. Människosläktet är i det närmaste förintat av en fruktansvärd pandemi. I tillbakablickar får vi veta hur världen såg ut decennierna före katastrofen. Många djur är utrotade, istället finns en sorts supergrisar som kallas nassonger, merhårfår som verkar My Little Pony-aktiga, och lammlejar som är en galen forskarvärlds korsning mellan lejon och lamm. Folk lever i sunkiga plebsromåden eller fina forskarreservat.

Berättaren Jimmy – Snöman – från förra romanen finns bara med som en perifer figur nu. Det är Ren och Toby, två kvinnor som båda levt med gröna vågen-sekten ”Guds trädgårdsmästare” som för ordet växelvis. Tobys mamma har dött i någon mystisk sjukdom och efter begravningen går hennes pappa ut i garaget och skjuter sig. Toby städar upp blodet, gömmer hans gevär på ett säkert ställe och ger sig ut i världen. Där blir hon först hamburgerstekare, sedan sexslav hos en vidrig gangsterchef på en hamburgerkedja, innan hon blir räddad av ”Guds trädgårdsmästare".

Ren växer först upp i ett forskarreservat, men när hennes mamma rymmer med en ny man tar hon med sig Ren och söker sig till Guds trädgårdsmästare, där flickan får växa upp.

Som science fiction-gudinna (även om hon själv vill kalla sin genre speculative fiction) är Margaret Atwood en mästarinna. Hon tar det sämsta i vår värld och skruvar till det: speglar storföretag som sysslar med skoningslös utsugning, ett patriarkat som fått storhetsvansinne, en forskarvärld som blivit fartblind.

Problemet är huvudpersonerna. Atwood är så upptagen med att låta saker hända dem hela tiden att hon glömmer att ge karaktärerna djup och läsaren lite vila. Problemet var detsamma med Oryx och Crake, men då levde romanen mycket på överraskningseffekterna och de skickliga detaljerna. Nu har åtminstone jag redan stiftat bekantskap med Atwoods värld tidigare. Så i Syndaflodens år hade jag velat ha fördjupade karaktärer, inte fler lammlejar.

Som roman blir den bara halvbra. Men som film tror jag å andra sidan att Syndaflodens år skulle vara fantastisk. När Hollywood tar sig an den lovar jag sitta på första bänk med popcornen redo.

Läs hellre: Om du inte har läst Atwoods science fiction tidigare skulle jag hellre börja med den mer sparsmakade Tjänarinnans berättelse, i den mycket smala genren patriarkat-dystopi. Surrogatmödraskap, som den behandlar, är ju dessutom en aktuell debattfråga.

Fakta:

Margaret Atwood är född i Ottawa i Kanada 1939. Hennes mest kända böcker är Tjänarinnas berättelse, Kattöga, Den blinde mördaren och Oryx och Crake.

Hon har ett stort samhälls- och miljöengagemang och brukar varje år nämnas som en tänkbar Nobelpriskandidat.