Flaxar som en skadskjuten kråka
Men där Strindbergs inledning är sinnlig och konkret med osviklig precision i bildspråket flaxar Boije af Gennäs vind omkring som en skadskjuten kråka mellan hustaken och kladdar upp ett Stockholm där varje bild känns falsk.
Boije af Gennäs har över huvud taget en olycklig böjelse för att falla tillbaka på och citera bättre författare än hon själv, vilket naturligtvis bidrar till en ytterligare förstärkning av hur illa hennes eget språk klingar. Inte blir det bättre av att dessa citat ofta förekommer i sammanhang där de känns omotiverade, mer ägnade att upplysa om författarens beläsenhet än att fördjupa hennes berättelse. Hon låter, för att bara ta ett exempel, en skådespelare i bokens krets av huvudpersoner för ett nyfött barn recitera Romeos monolog till Julia, den unga kärlekens kanske finaste litterära uttryck, men här fullkomligt malplacerat.
Jag kan tänka mig att Boije af Gennäs haft för avsikt att skriva en bred Stockholmsskildring för vår tid, något i stil med vad Per Anders Fogelström gjorde med Mina drömmars stad, men med ett socialt fokus som avspeglar dagens tjänstemannastad till skillnad från Fogelströms arbetarstad. Fogelström hör väl inte till landets stora författare, men han kunde dock skriva en levande och intressant historia. Det kan inte Boije af Gennäs. Det finns ingen litterär dynamik alls i den här boken, den mal på och mal på, omständligt och tröttsamt berättas sådant som alla som varit med under århundradets första årtionde har fullkomligt klart för sig. Detta späds ut med långa haranger om händelser och tankar som inte alls bidrar till att föra berättelsen framåt, Boije af Gennäs tycks sakna varje känsla för språklig ekonomi och den för en författare grundläggande insikten om vikten av att gestalta i stället för att omtala.
Vänkretsen i Stockholm består av en börsmäklare, en författare, inte helt olik Boije af Gennäs men yngre, en psykolog, en UD-tjänsteman, en arbetslös skådis och några till. Deras kärleksförhållanden, resor (New York 9/11 givetvis) krog- och familjeliv beskrivs med outhärdlig utförlighet och utan minsta spänning. Boken sträcker sig fram till mordet på Anna Lindh, där alla känslor som då var äkta och spontana här ältas igen. Boije af Gennäs och hennes förlag hotar med att detta endast är den första boken i en planerad trilogi om 2000-talets första decennium. Jag hoppas det stannar vid hotet.
Efter bokens flaxande inledning firar vännerna nyår i författaren Sannas och börsmäklaren Victors lägenhet på Norr Mälarstrand, givetvis med magnifik utsikt över vattnet. De inväntar Jan Stenbecks jättefyrverkeri från Skeppsbron. Innan det bryter ut inträffar det att ”Enstaka fyrverkerier brann av med jämna mellanrum, likt för tidiga utlösningar”. Tänk, jag hade ingen aning om att för tidiga utlösningar brinner av med jämna mellanrum.
Christian Swalander
