Fängelse och sex i barnböcker från 70-talet
(Människor det varit synd om, 2009, och Människor som gått till överdrift, 2010.)
I Proggiga barnböcker går Kalle Lind på sitt omisskänneliga sätt igenom ett antal barnböcker från 70-talet. Det är pappor som sitter i fängelse men ändå är schyssta, det är kungarna från Västerlandet och folkölsromantik. Anhörigproblematik, kolonialism, stackars fattiga barn i Afrika.
Det är antikonsumistisk propaganda (nutidens medvetna människor som lever enligt slit knappt- och släng-metoden men gör det med ekologiska, rättvisemärkta grejer, har en del att lära).
Det är sexskildringar som mitt fritidshems favorit Per, Ida och Minimum. Socialrealism, indoktrinering och en sorts aningslöshet som känns väldigt tidstypisk och utdöd.
Det är helt enkelt precis vad det låter som.
Jag, ungflicksgubben, fnissar som vanligt förtjust och det kan säkert ni andra göra också. En invändning man kan ha är att det är lite för enkelt att raljera den här gången– somliga barnböcker från 70-talet är liksom så uppenbart supersuspekta i sig.
En annan invändning man kan ha (men inte heller har) är att Lind inte direkt uppfinner hjulet rent idémässigt. En invändning man inte kan ha är att Kalle Lind upprepar sig rent språkligt – ordrikedomen och de olika tonlägena för höjda ögonbryn och roliga underdrifter är ständigt förnyad.
Jag läser om proggiga barnböcker från en svunnen tid i samband med valspurten i Sverige, och kan inte låta bli att reflektera över hur de format mina grundvärderingar.
Jag är uppvuxen i klassiska moderatfästet Brämhult. Jag står helt utan barndomserfarenheter av demonstrationståg, FNL-märken och linssoppa i kollektivet (vi åt glace au four).
Ändå har ord som solidaritet, jämlikhet och rättvisa en odelat positiv klang för mig.
Mig lyckades de uppenbarligen indoktrinera.
Rebecka Åhlund
